Aftonbladet – 14 maj 1845, sida 1

ändtligen rörelsen. Men ack! ... den aldra fasligaste oordning uppstod snart bland: denna försvarslösa hop. Trupperna, som ej visste och ej kunde tro annat än att den tågat öfver bron under nattens lopp, hade så inrättat sin march, att de på morgonen kunde börja öfvergången, och det med så mycken ordning som omständigheterna medgålvo; men knappast hade de första divisionerna kommit ett stycke fram på bron, förrän de :erforo ett passift, men oöfvervinneligt motstånd af de sammanhopade fordonen, hästarne, samt af män, qvinnor och barn, hvilka tillspärrade och stängde öflvergången och framskredo med yttersta långsamhet. Armdåkorpserne anlände, den ena efter den andra, och störtade sig på samma punkt. De åstadkommo der den fasligaste förvirring, ännu mera ökad af elden från de ryska batterierna, som ej kunde afhålla sig från att skjuta på denna massa af sammanskockade menniskor. Vid denna förfärliga påstötning tänker en hvar endast och allenast på sin egen räddning. De starkare knuffa undan de svagare, och snart är floden höld med spillror af kanonvagnarne, hästar, nedstörtade från bron samt dertill en mängd beklagansvärda menniskor, som kämpa mot strömmen, hvars hastiga hvirfvel bortför dem och hvars yta höljes af ofantliga isstycken, hvilka ännu mer försvåra räddningen af ett och annat menniskolif och föröka svårigheten och lifsfaran: Midt ibland denna förvirrade hop. syntes em storväxt man, ridande på en modig häst. Hans sranna guldbroderi och många orduar, som framlyste under den pels, hvarmed han hade sökt skydda sig mot kölden, utvisade hans höga militäriska rang. Bakom honom satt, på sadelknappen, ett ungt fruntimmer af ovanlig skönhet, som med dödsångest i sina anletsdrag omslöt honom och hvars ansigte bar stämpeln af den lifligaste fruktan och det oerhördaste lidande. Då dessa båda personer bade lyckats komma