Aftonbladet – 10 maj 1845, sida 2

och utbrister med pathetisk stämma: den upplysning man (nu) eftersträfvar, åtföljes ej sällan al egennyttiga beräkningar; och då sjelfsvåldet och skadefröjden icke sky några medel att, under frihetens egid, häda allt hvad som är heligt och minnesvärdt, 0. S. Vv. Såsom exempel på detta oförlåtliga okynne, fortfar br grefven: de krigare, jag här fragmentariskt skildrar (skildrat ?), ehvad fel de än må haft, ha dock ej varit behäftade med nutidens lyten,; exemp. gratia: de ha ej varit löjtnanter, som på riddarhuset gjort anmärkningar cmot Konungens generaladjutant för armcten,, visserligen ett af de gröfsta subordinationsbrott, man kan förebrå en löjtnant, detta lilla kryp i maktens händer. Vidare: eller regimentsadjutanter, som användt poetiska talanger att skända sine förmän,. Oss vetterligen ges det ej mera än en enda regimentsadjutant med poetiska talanger inom hela armåen, neml. skalden v. Braun, och vi hoppas att, om hugget är ämnadt honom, hvilket förf:n bäst kan afgöra, då han säger sig ej vara sinnad att skydda sig under afskedsresolutionens sköld (sid. 52) den sålunda utpekade ,adjutanten måtte, på vanligt och öfvertygande vis besvara anfallet, till mycken munterhet för publiken. Ett påstående, som den ädle grefven fåller öfver sina öfverstar, förefaller oss likasom något sväfvande eller hyperboliskt. Denna tekning innehåller biografier öfver chefer för f. d. Nerike och Wärmelands infanteri-regimente från och med 1700, af hvilka de flesta varit en heder för fäderneslandet, samt gjort sig förtjente att få ett rum i dess häfder (sid. 5). i dess Pantheon (sid. 6). Och härefter låter biografen sina öfverstar framträda inför sitt mönsterbord, att der erhålla odödlighetspoletten. Några toner hafva dock insmugit sig uti herr grefvens lofsång, som vi här meddela, på det en och hvar måtte erhålla ett begrepp om den öfverlägsenhet som erfordras, för att öppna pantheons portar åt en svensk öfverste. Posse, om honom saknas underrättelser. Korporal Roos blef genom sin hustrus naiva svar till Carl XI utnämnd till kapten. Fången vid Pultava. Duvall fången. Torsterson följde Carl XII till Bender, fången vid Stressow, besökte varma baden i Aachen och dog barnlös. Posse följde kungen till Turkiet. Buddenbrock blef, för sina förseelder under 21742 års krig, af rikets ständers kommission dömd af med lifvet och halshuggen. Wrangel fången vid Pultava; inlät sig mindre välbetänkt i strid vid Willmansstrand, der han blef fången; vittnade mot Buddenbrock och blef hans efterträdare. Kalling, invecklad uti 4736 års konspiration, blef frikänd; eburu all anledning är, att han varit medvetande om försöket; Svea Råd, men afdankad, till följe af hans häftiga anförande till protokollet 4768: att vilja regera utan konung. Uppsnappade ett bref, strax före regimentsförändringen 1772, från hertig Carl till Gustaf IH, hvilken skrifvelse han bröt och läste. Afsatt för andra resan. Spens: ehuru man icke har speciel underrättelse om grefve Spens krigsförtjenster, så vet man dock att han ännu i orten är ihågkommen för sin fina takt och ädelt förnäma hållning. Meijerfelt, tvungen att lemna chefsbefälet och sedan, vid några och 60 år, att ställa sig under förmyndare. Armfelt, upptäckt som konspiratör, landsförvist och dömd till schavotten. Leyonstedt erhöll permission att sköta sin helsa, och återkom ej till armåen förr än kort före fredsslutet. Krigiska rörelser tycktes vara uonom obehagliga. Insåg slutligen sin obeqvämhet för krigsyrket och tog afsked. Anckarsvärds öfverstebefordran skedde på rättvisans beg kostnadp, 0. s. V. Den släng af pikant natur, herr grefven på sid. 3 tilldelar professor Palmblad, kommer enligt all sannolikhet att återgälldas med samma mynt, helst som tillrättavisningen är något, som man säger, omfattande. Så här utkastar grefve Kalling sitt attiska salt öfver Sverges första lärosäte, att hela staden får liksom ett tycke af Sodom. Dunker slutade sitt hjeltelif vid Hörnefors, och hvars minne ryssarne, hvilka hade långt ädlare sinne för det verkligt stora, än Upsala-författarne visste uppskatta efter förtjenst. Konklusionen, som bärpå följer, är ej mindre dräpande: ty Dunker jordades af dem med militärisk honnör i Umeå kyrkogård, der en enkel minnesvård förevigar hågkomsten af vår nordiske Leonidas, hvilket bevittnar, att krigaren, äfven i grön skrud i(??!) äger hederskänsla och dygd framför en stor del magistrar, professorer och skrifvarepv (l!!) Bland resultater af herr grefvens mogna forskningar, torde flera här förtjena alt nämnas, efter de säkrast bevisa den ädle biografens mångsidighet. Så skola troligen fäderneslandets läkare stanna i förbindelse för den upptäckt, att bland de sjukdomar, som hemsökt armeåens befäl alltifrån den Carolinska tiden till 4809 års riksdag, torde ingen vara farligare, än — riksdagssjukan (sid.) 40). Så torde denna lilla tirad om Holmstedt skänka uppbyggelse åt våra andelige, nemligen att han (Holmstedt) fick i armod sluta sitt lif med nattmössan och dertill hörande psalmbok (!!), som en käring på sotsängen (sid. 44.) Framförallt måste dock våra närvarande corpschefer fägna sig åt denna tillkännagilvelse: att den närvarande disciplinen inom vår armå ej är att skryta med (sid 49), och vidare: ,att vår arm är belastad med en mängd öfver-åriga herrar chefer och regiments-oflicerarev — en påiminnelse, som vi önska ej måtte hafva samma följd, som att slå vatten på gåsen.