Aftonbladet – 10 maj 1845, sida 1

-I lemnas om hertigdömet Holseins export al qvantiteter ladugardsprodukter,; men uvseriore öka utlänningens vinst genom införskrifvande af hans dyrköpta kreatur, innan de flesta af oss icke vinnlagt sig om, knappt försökt att väl vårda, än mindre att förbättra, vår inhemska boskap 7 Vårt hopp bör visserligen vara, att vi, genom Jen förbättrad landthushållning, skulle kunna fylla landets hela behof af landtmannavaror, samt derjemte få ett öfverskott till utförsel; men som Vi icke bo i Slaraffernas lyckliga land, kan detta hopp endast förverkligas genom allmän ibirdighet, kunskap och drift, men ej genom förökade utgifter till utlänningen. Den upplysning, som uti den insända artikeln ndtmannavaror, borde väcka hvarje Svensk ti h.t, ehuru tanken på vår närvarande belägen är nedslående. — Det uppgilves, att detia hertigdöme är lika stort med Mariestads lön. Ehuru ) elåkerbruket inom hela Westergöthland på några lår gjort betydliga framsteg bland dess kunnigare och mer bildade invånare, måste vi dock med nedslagna ögon kasta en förstulen blick på hvad denna provins är, emot hvad den kunde vara, och hvad man bör hoppas, att den i en framtid skall blifva. Uti Holstein är säkerligen hvarje odlmgsbar fläck väl använd. Inom Mariestads län, eller rättare hela vårt Westergöthland, ligga stora, på de flesta ställen med en bördig jordmån besåfvade I fält, endast behandlade såsom utmark. Bättre delen besås oupphörligen med hafre, så länge joriden förmår bära detta säde. En obetydlig del, eller så mycket som den westgöthske bonden, TI med sin ringa hötullgång, kan göda, plöjs och träde:, för att sedermera besås med råg, och derefter åter bära vwårsäd till dess jorden nöra nog förlorat all alstringsförmåga, då den lägges till utmarken. Etter en tid af år tvingas den a!t på nytt genomgå samma plåga. Möjligtvis muntras den under tiden med litet flåhackning. Nir man härtill lägger, att af all den hafre, som af we götha-allmogen produceras, nästan intet, ejler åtminstone högst litet användes till boskapen, utan mest åtgår till afsslu ell r bränvinspansan, så må man ej undra på det beklagliga tillstånd, bvaruti de båda tvillingsyskonen landtbruk och boskapsskötsel nu befinna sig. Detta landskap har ändå i allmänhet bättre kreatur, än många andra orter, hvilket torde få tillskrifvas dess rika tillsång på vårsädshalm. Ladugårdsskötseln skulle ir sär kerligen blifva en högst förmånlig näringsgren. Allmogen är imedlertid ytterst envis med o!vanJnämde brukningssätt, som ortens största jordrymd således måste genomgå. Hvartill skulle det tjena att för närvarande hit införskrifva en förädlad boskapsrace, om ej till att låta den vanslögtas och vantrifvas på bete tillsammans med vässen? Nej! först bör den nu af utmagrade hästar, usla får och gäss öfversvämmade slätten, i likhet med fälten vid några på densamma belägna czendomar, t. ex. Halla, vara beväxt med en berrlig klöfver eller timothei; och detta kan endast till vägabringas derigenom, att dess kunnigare innebyggare, icke brådstörtande, ty allmogen fordrar besinningstid, utan genom fruktbärande exempej i förening med sannt nit för det allmänna bästa ej förstöra denna allmoge genom bränvinstillverk ning, och staten aldrig mer med undsättnings. spanmål, utan ikläda sig för densamma ett, sä kerligen till en början, med olack belönadt förmynderskap, som dock slutligen tord: blifva enda medl.t till dess framtida så väl moraliska som ekonomiska fö: bättring. Vår hufvudfiende, den medfödda egoismen, dikterar åter låt bönderne hållas, de äro ohjelpligen. Följderne häraf ligga i öppen dager. För boskapens trefnad fordras äfven snygga, sunda och ändamålsenliga ladugårdshus. Westergöthland saknar i allmänhet byggnadsvirke, men om välmåga och idoghet blefve allmännare, skulle äfven denna brist lätteligen kunna afhjelpas genom dess rika tillgång på kalk och andra byggnadsmaterialier. Denna kalk är ock ett förträfligt gödningsämne. Må delta vara nog om vårt Holstein. Uti våra skogstrakter eller skogrika Provinser, der tillgång finnes på byggnadsvirske, och således tjenliga ladugårdsbyggnaders anskaffande ej kunde lifva något hinder för boskapsskötselns utvidgande, är den odlingsbara ägovidden vanligen allt för inskränkt, samt spanmålsbehofvet för stort för foderväxters odlande i större skala Äfven der borde något mera jordfrukter, bönmjöl och vårsäd användas på boskapen, de vidsträckta, eburu magra, betena rödjas, proportionen af den boskap, som nu temligen väl sommarfödes, men. erhåller ett uselt vinterfoder, rättas, svältsystemet afskaffas 0. S. V. samt våra inhemska djur, genom dylika åtgärder, jemte nogsamt urval vid påläggningen, förbättras, innan en från utlandet införskrifven boskapsrace der skulle kunna trifvas eller gagna. Onekligt är, att åkerbruket och boskapsskötseln hos oss i allmänhet ej äro ställde i det förbållande till hvarandra, som de borde varay Deremot böra vi hoppas, att få bland oss äro nog kortsynte, att anse ladugårdsskötseln för ett nödvändigt ondt; ty hvartill skulle, om den satsen vore gängse, alla åtgärder tjena till dess förbättrande? Att en väl vårdad ladugårdsskötsel är grunden för allt landtbruk, är lika obestridligt, som alt ängen är åkerns moder. Vi kunna imedlertid ej förse oss sjelfva med vårt behof af ladugårdsprodukter, än mindre tillfredsställa våra spannmålsbehofver. Hufvudorsaken till denna tvist bör väl dock icke tillskrifvas våra utsvälte och