Uldil illlililtllilsna CIIalcnltctisSsUViEY:S dillaBReh. I UUCla UCkidad fråga har U. befunnit sig på fremmande grund; det har haft att antingen tro på — elier icke tro på — äberopade auktoriteter, men det har saknat aila elemonter för egen och sannskyldig pröfning. Den erfarenhet man här kunnat samla, angående ensamhetsfängelsets verkningar, har visserligen varit ofullkomlig, då den inskränker sig till de så kallade bekännelsefångarne. Jag medgifver inflstelsen af olikheten i behandling, i cellernas inrättning, i tillgången på sysselsättning eller dess saknad och i bebandlingens slutändamäl. Men den öfverensstämmelse finnes dock, att bekännelsefångarne äro fullkomligt afsöndrade från andra fångar, alt de i fängelset emottaga religiös undervisning, och att dem icke förnekas andelig läsning. Alla bekännelsefängar äro i det närmaste förvunne om mord e!ler dråp, de hållas i sträng enslighet, öfverlemnade ät deras med blodskulder belastade samveten, och de biifva flitigt förmanade till änger och bekännelse. Icke destomindre skall den förbättring ensligheten och sjelfbetraktelsen borde medföra, sällan visa sig. Några bekänna inom de första åren, — om af ledsnad eller liknöjdhet, är svärt att säga; andra uthärda denna förskräckliga tillvarelse i tio ceiler tolf år, men, så vidt mig är veterligt, har ensligheten vanligen icke frambragt den undergifna, ängerfulla och förkrossade sinnesstämning, som utgör vilkoret för en verklig och varaktig moralisk förbättring. Brottslingarne tillhöra i värt land gemenligen samhällets lägsta, mest försummade klass. Den tröghet, som tillhör det nordiska lynnet, är hos denna klass af menniskor sällan bruten genom inflytandet af uppfostran cller undervisning. Iettfängeise, der man sörjt för fångens alla kroppsliga behof, och han icke är i saknad af sysselsättning, är det att befara, att känslan ef förlorad frihet skall gifva vika för lynnets tröghet och att fången snart skall vänja sig vid en belägenhet, som i afseende på husrum, kläder och föda troligen är vida bättre, än den han 1 fria tillståndet ätnjutit. Om detta skulle inträffa med flertalet af de i enrum förvarade fångar, om således det enda resultat, som kan rättfärdiga de omätliga uppoffringar, detta fängelsesystem fordrar, nemligen den moraliska förbättringen skulle uteblifva, då hade man på ett misslyckadt försök bortkastat summor, med hvilka oändligt mera godt för samhället och menskligheten kunnat åstadkommas, om man derm2d t. ex. beredt vård och uppfostrån åt vanvårdade eller vilseförda barn och således afledt den fruktansvärdaste källan för brottslighetens tillvext. Men jag drager ej i betänkande att påstå, det ingen kan framträda och med öfvertygelse eller visshet förneka, att ju icke hvad jag här såsom möjligt förutsatt kan komma att ega rum, så länge icke försök med verkningarne af detta system blifvit gjorda inom vårt eget land, försök anställde, icke med beräkning att vinna bekräftelse för det ena eller andra af de främmande systemerne, utan helt enkelt för att uppdaga det hos oss praktiskt rätta, sanna och gagneliga. Med en sådan äsigt af detta vigtiga ämne har jag, åsidosättande tankan på det obehag, som plägar åtfölja yttrandet af en egen mening, i strid med antagna samt af utmärkta och fullt behöriga män understödda föreställningssätt, trott min skyldighet såsom representant kräfva utsägandet af min tanka, att Rikets höglofl. Ständer nu icke böra goåkänna eller antaga ensamhetsfängelset såsom allmän grund för det blifeande nya straäffsystemet. Huruledes försök med detta slag af fängelsestraT kunna och böra göras, derom kommer jag här nedan att vidare yttra mig. Lagberedningens förs!ag till straMag förutsätter ej, hvarken allmän eller partie! tillämpning af ensomhetsfängelset, utan antager blott, ait de i lagförslaget bestämda straff skola undergås i allmän straffinrättning. I Norrige, der en ny brottmå!stag, bygd på ungefär samma grunder, som den här föreslagna, är antagen och redan några år varit i verksamhet, Har man, rådfrågande statens tillgångar, och sannolikt jemväl med afseende på den stora frågans ännu helt problematiska skick, åtnöjt sig med att låta striffen verkställas i de fästningsfängelser och andra allmänna strafinrätltningar, som varit för handen. Om man vill i Sverige införa det nya straffsystemet, torde det i första rummet vara angeläget, att fångarnes behandling och straffens verkställighet blifva sädane, att, genom en visserligen orätt uppfattad, men icke destomindre temligen naturlig jemnförelse, fångarnes belägenhet icke synes afundsvärd för deras oförvunne, med nöd och brist kämpande samhällslikar. Det vore en stor olycka för allmänna säkerheten, om äfven för en kortare tiderymd straffen i dessas mening skulle förlora det afskräckande, de alltid böra och måste äga, om de skola lända till stöd för samhällsordningen, Andamålet att genom straffen förbättra den brottsliga fär ej sättas i första, utan i andra rummet. Det är ett mäl, som väl ej bör förgätas eller lemnas ur sigte, men som miste stå tillbaka för fordringarne på allmän säkerhet. Att för ett jemnförelsevis litet antal lagbrytares möjliga förbättring staten skulle göra uppoffringar, vida öfverstigande hvad den kan egnaät högre, allmännare och angelägnare syften, vore hvarken med förnuft eller med rättvisa förenligt; än mindre kunde det försvaras, att för uppnående af detta ovissa ändamål, tryggheten och säkerheten inom samhället skulle äfventyras, derigenom att strairen för det obildade, fn peh skadelystna sinnet icke mora voro afskräckande. En annan svårighet framstår ock vid skärskådande af möjligheten att här införa ett allmännare bruk af ensamhetsfängelset såsom straff. Det är svårigheten att utfinna tjenlig sssselsättning för fångarne. Inneslutre i celler, dem dessa fångar ej få lemna utan för att emellanåt erhålla någon kroppsrörelso i fria luten, inskränkte till sådana arbetsföremål, som ej kräfva flero personers handläggning eller biträde, skulle ensamhetsfångarne cj kunna sysselsättas med annat, än handtyerksarbeten, eller andra sådana handteringar, som ej fordra stort utrymme. Men i ett land, der behofyct af dylika tillverkningar redan nu knappast motsvarar antalet af dem, som för sin hergning sjelfve behöfva arbeta, der lifvets förnödenheter äro dyra samt den frie arbetaren och ännu mera handtverkaren mäste vidkännas många och tunga skyldigheter emot det allmänna, der skulle en tällan emellan det fria arbetet och en långt utsträckt arbetsilit inom de på statens bekostnad underhållna fängelserna i längden blifva förderflig fö det fö OT stmä behof. det vi g ör et förra. För ailmänna behof, det vill säsa, för fängelsernas och armeens beklädnad kunna ej tusenta!s ensamhatsfängar hållac fill joma oc. ren