Aftonbladet – 3 maj 1845, sida 1

så att ingen nyfiken blick kunde hinna dem. — Då de voro förbi, gick enhvar hem till sig, mec hjertat uppfyldt af ovanliga känslor. Jag bebodde första våningen i ett litet, vacker hus, hvars rez-de-chaussce var upptagen af ega ren och hans hustru, förträffliga Menniskor, hvilk: behandlade mig med så mycken godbet, som on jag hade varit deras son, i stället för deras hy resgäst. De förtrodde mig alla sima-angelägenhe. ter, utan att någonsin fråga mig angående mina hvilket visserligen också var öfverflödigt, emedar jag ingalunda gjorde någon hemlighet af dem. Då jag skulle inträda i huset, träffade jag mir värdinna, fru Delpech, sittande utanför porten föj att hemta frisk luft. Hon helsade på mig me ett vänligt god afton och tillade derefter: ,Hu ru kommer det sig, att herrn är hemma så tidig i afton; kanske löjtnanten händelsevis har fått ci vil arrest? Detta händelsevis, kunde väl, då det yttrade till mig, gälla för ett epigramm; Men Jag blef ick ond deröfver, utan svarade: . — Nej, fru Delpech, jag har icke civil arrest utan jag kommer hem så tidigt derföre, att åsy nen af de stackars spanska flyktingarna gjort mi; ledsen. — Jaså, herrn har sett dem. Vet herrn, mi man har just nyss gått till mären för att erbjud: dem sin tjenst. Herrn vet, att vi hafva en liter paviljong bakom trädgården att hyrx ut, och der skulle passa för en familj. — Men det blefve kanske bra dyrt, — Det beror af omständigheterna: om den familj, som hyr den, är fattig, så blir priset deref ter. Herrn vet, att Delpech och jag icke äro egennyttiga. Då Gud gaf oss förmögenhet och ne: kade oss barn, var det säkert hans mening, att v skulle göra godt åt olyckliga. : — Åtminstone har fru Pelpech varit bra be skedlig emot mig, svarade jag och tog derefter godnatt.