Aftonbladet – 3 maj 1845, sida 1

husen, men skiljande dem från hvarandra, och bildade således en neutral plats, der bådas invånare kunde råkas. . Flera dagar förflöto, utan att jag såg mina nya grannar. Å min sida undvek jag att sälta mig vid fönstret, och de fruktade, å sm sida, att störa mig genom att promenera i trädgården, Så snart jag blef underrättad om detta förhållande, bad jag fru Delpech låta dem veta, att jag var ledsen öfver deras grannlagenbet, och att de skulle göra mig ett stort nöje med att öfvergilva den. De läto svara mig, att de generade sig för mig endast derföre att de visste, att jag generade mig för dem, men att de icke önskade någonting högre, än att vara obhesvärade, om jag ville gifva dem godt föredöme genom att gå ned i trädgården. En timma efter det jag erhållit detta svar, satte jag mig, med pipan i munnen och en bok i handen, i skuggan af en naturlig löfsal, växande ungefir midt på den lilla gården. För att visa min goda vilja, stannade jag der i några ögonblick och gick sedan till mina kamrater på kaffehuset. Der fann jag mina förtrognaste vänner samlade kring en bål bischoff; med dem voro två landsfiyktiga spanska officerare, ankomna dagen förut, och jag bief föreställd för dem. Sedan vi blilvit något bekanta, talade jag med dem om den gamle generalen, som bodde i mitt grannskap, och frågade dem, om det var sant, alt han var blind och dottren stum. — Det är icke hans dotter, som är med honom, svarade de; det är en engel, som måste vara nedstigen från himlen, ty ingen vet, hvarifrån hon är kommen. Men också har den stackars gubben mera bebof af hjelp än mången annan, ty han är den olyckligaste ibland oss: ingen af hans landsmän umgås med honom. — Hvaraf kommer denna dubbla landsflykt? frågade vi alla på en gång. — Det är en förfärlig historia, och vi undvika, så mycket vi kunna, att berätta den; men om