Aftonbladet – 3 maj 1845, sida 1

Straxt derpå stadnade en vagn utanför porten; och jag hörde min hederliga värd ropa på sin hustru. Sedan tyckte jag, att man aflåssade koffertar på gatan och att det var en ovanlig rörelse på den lilla gård, som ledde till paviljongen. Jag slöt deraf, att herr Delpech hade uppnått sitt mål, och var glad deröfver för hans skull. Med denna tanka somnade jag, så snart bullret hade upphört, hvilket var temligen sent på natten. Då min betjent följande morgon väckte mig för alt tillsäga, att. exercistimman var inne, berättade ban, att paviljongen var uthyrd åt en spansk general, som hade flyttat in, tillika med sin dotter. — Har du sett dem? frågade jag honom. — Ja, herr löjtnant, det gjorde jag, då jag hjelpte dem att bära in deras saker. De äro mycket olyckliga; fadren är blind och dottren stum. — Gör dem alla de tjenster du kan och vänta icke på, alt de bedja dig derom; om de erbjuda dig någon vedergällning, så tag emot den, ty de fattiga tro sig vara rika, när de komma i tillfälle att visa sig frikostiva; man bör icke beröfva dem den glädjen. Sedan jag sagt detta, steg jag till bäst och begaf mig till min pluton på paradplatsen. Jag var säker på, att min betjent skulle göra hvad jag hade tillsagt honom. Vid min återkomst från exersisen frågade jag fru Delpech angående mina nya grannar, och hon bekräftade, hvad min betjent hade sagt om dem, sanöt tillade, att de, trötta af resan och anordningarna i sin nya boning, hade stängt sig inne några timmar för att hvila.: Fru Delpech varredan mycket sysselsatt med deras belägenhet och tänkte på medel alt förljufva den. Jag hyrde i hennes hus två rum, hvaraf det ena, som jag begagnade till sängkammare, veitade it gatan, och det andra, som jag kallade för min salong, åt den lilla gård, som ledde till paviljonsen. Denna lilla gård var smakfullt förvandlad till ett slags trädgård, gemensam för begge bonings