Aftonbladet – 2 maj 1845, sida 2

lade ståndsledamöterna att samlas på Måndagseftermiddagen, enligt hvad till oss är uppgifvet. Vid detta tillfälle voro likväl icke alla ledamöterne tillstädes, inga åhörare inlätos och intet protokoll fördes, men öfverläggningen lärer varit bland de icke minst intressanta, och haft till föremål, icke allenast att kommentera Hr Statsrådet Silfverstolpes ofvannämnda yttrande, utan till och med föreslå expedierandet af en skrifvelse i Ståndets namn till Hr Statsrådet, med en formlig protest. Då hela saken passerade utan protokoll, kan naturligtvis icke vara kändt hvad derunder specielt blifvit ordadt; men det berättas allmänt, att åtskilliga ledamöter skola beskärmat eller, som man i dagligt tal kallar det, borstat sig icke litet öfver den tanka Hr Statsrådet tillkännagifvit om Hr von Hartmansdorffs proposition, oaktadt Hr Statsrådets anförande, visserligen icke i något afseende öfversteg gränsen för den omdömets frihet, som är hvarje riksdagsmans lofliga rätt, och dessutom låter sig ganska lätt försvaras. Andre ledamöter skola också i allvarsamma ordalag erinrat härom, sökt att lugna de uppskakade sinnena och erinrat, att man icke borde taga sak på bak, samt till och med gifvit en lindrig antydning, att om någon vid denna riksdag förtjenade att tillrättavisas för att hafva gitt utom gränsen af sin befogenhet, så vore det snarare Hr Erkebiskopen, genom de friheter han vid flera tillfällen tagit sig emot åtskilliga af Ståndets ledamöter. Sedan denna debatt räckt en god stund, hade, så lyder berättelsen vidare, samma dag på aftonen en skrifvelse verkligen blifvit expedierad till Hr Statsrådet Silfverstolpe, men utan att innehållet deraf ens förut blifvit understäldt konklavens pröfning och beslut. Detta innehåll är för oss okändt och lärer förmodligen icke heller komma till allmänhetens kunskap; men det blir intressant att se, huruvida saken kommer att stanna härvid, och om de, som vid tillfället protesterade mot IIr Erkebiskopens och en del af de öfrige ståndsledamöternes onödiga hetta och hela det mindre välbetänkta företaget, anse sig belåtne med att genom sin tystnad blifva inräknade bland dem, som varit med derom, eller om de komma att reservera sig emot hela denna akt, hvilken är lika ny uti riksdagsannalerna, som 9oformlig. Betraktar man nu å ena sidan, att det omförmälda tillstyrkandet från Lagulskottet, hvilket af Hr Silfverstolpe försvarades, var grundadt på en regeringens proposition, och å den andra de ovanligt ifriga bemödanden, som hos en del ledamöter i Presteståndet ägde rum, för att motarbeta sjelfva principen derför, samt slutligen det speciella af den position, som Ir Erkebiskopen tagit allt ifrån riksdagens början, så kan nyssnämnda akt svårligen betraktas annorlunda, än såsom en öppen demonstration, om hvars syftning och förhållande till regeringen meningarne icke lära kunna vara mycket delade. Såsom vi förut nämnt, är visserligen ingenting af allt detta officielt; men det säkra är, att händelsen under de sista dagarna varit omtalad och kommenterad bland en stor del riksdagsmän af de andra Stånden, såsom en af de märkvärdigare och betydelsefullare tilldragelserna under denna riksdag. Man tillägger äfven såsom säkert, att Hr Statsrådet genast satt sig ned och gifvit ett ganska eftertrveklist svar nå den erhållna skrifvelsen.