Aftonbladet – 30 april 1845, sida 1

vishet är praktisk nog; massan af menniskor anser han för narrar, som göra hvarandra lifvet surt och ej förstå sig på att njuta det. Hvad honuom sjelf angår, så njuter han det verkligen, han skrattar och skämtar, röker sin pipa, gläder sig åt vackra fruntimmer, och är förtjust då han finner en menniska med verkligt gedigen karakter. I dess sällskap mår han väl, lika mycket i hvad land han befinner sig; och kommer han hem, så ordnar han sin dagbok och låter trycka den. Hr von Hallberg är ingen vetenskaplig resande, det fattas honom lärd bildning, han är ingen skolastikus och synes ej brösta sig öfver bokvett, hvarför vi å vår sida ej skola förebrå honom. Hvad historien och geografien angär, kunde han likväl vara mera nogräknad; han skulle då undvika en mängd irriga uppgifter och skefva omdömen. Stilist är han ej heller; han skrifver hur det faller sig, och sjunger efter sin näbb och lynne. Derigenom vinna hans arbeten likväl den friskhet och omedelbarhet, som är honom egen; i hans skizzer ligger något retande för hvar och en, som en gång blifvit bekant med den gamle vandraren, och : ej låter förarga sig af hans skarpa och ej sällan barocka yttranden. Att ban ofta och öfver höfvan återkommer till samma sak, får man också hålla till godo. Som ett planmessigt och väl utfördt helt, får man således ej betrakta hans arbete. Allt deri är löst och utan sammanhang, allt ligger sammanblandadt ; och hvad man trodde sig finna i början, får man söka i motsatt riktning. Derföre kan man svårligen göra sig en föreställning om denne borgares i Aichbach i Bayern — utan tvifvel den förste och siste hedervärde borgare från denna ort, som erhållit den persiska Soloch Lejon-orden — tankegång och uppfattningssätt, utan att meddela några utdrag ur hans arbete. Det nyaste kallas: Deutschland, Russland, Kaukasus, Persien, (Stuttgart , 1844, två delar). Han har dedicerat det åt kejsaren af Ryssland, för