Aftonbladet – 29 april 1845, sida 2

a ts ———A — LE — LA AA Det gifves intet språk, för att skildra den smärta, som jag kände, den smärta, som från detta ögonblick utgör hela min tillvarelse. Gud har så velat, Han sände mig denna pröfning, måtte Han snart förena mig med min begråtna far! Jag upprepar ofta denna bön, gör mig förtrogen med detta hopp, försakar mig sjelf, och endast derigenom är det mig möjligt, att skydda mitt bjerta från förtviflan och för några ögonblick torka mina tårar. I ett sådant själstillstånd är handling nödvändig; jag beslöt att inviga mina återstående dagar åt armodets och de sjukas tjenst. Jag underrättade mig om den olycklige, det blinda verktyget för en så fasansfull olycka. Ian kom aldrig sedan till något medvetande och kände ifrån den tiden ingen mer; det syntes mig, som borde jag härföre tacka Gud, och likväl gör jag mig stundom härföre förebråelse. Man förflyttade honom till det hospital, dit min far ämnat sända honom, men som hans ömhet uppsköt att verkställa. Jag ville blifva upptagen ibland de barmhertiga systrarna i samma hospital — ville lyda och tjena, utan klagan. — Jag vet, att jag hvarken får se, eller sköta honom; men jag är dock i hans närhet. Jag får höra om hans lidande och kan bidraga dertill, att den olycklige, hvars själ redan flyktat, erhåller den hjelp, som kan lindra hans fysiska smärtor. Tillfrisknar han, vill jag bedja att man sänder mig långt, långt bort ifrån der han vistas.