Aftonbladet – 29 april 1845, sida 1

icke mera ondt, än ni gjort mig godt. Skänk mig er kärlek!... Efter allt hvad ni varit och gjort för mig, kan ni ej förskjuta mig; det vore en öfverlagd grymhet, hvartill ni ej är i stånd. Jag slutar; mitt hufvud är så varmt — men nej, Margaretha, jag bedrar mig — jag är lugn. Länge och väl har jag öfverlagt, att jag gifver er hela mitt lif och vill göra er lycklig. Närvaro och framtid har jag ljust uppfattat. — Hvad jag nu skrifvit, synes mig helt förnuftigt, såsom hvarje annan skulle skrifvit, hvilken en gång sett er, och i edra milda ögon, edra älskliga drag, läst himlens öppna, rena språk. — Närliggande bref är till er herr far och jag ber, att ni sjelf måtte öfverlemna det.n Jag gjorde det. — Det lydde: Jag hoppas, ädle man, att ni icke afslår den bön jag vågar framställa. Jag är skyldig er outsäglig tacksamhet; men den skall oändligt ökas, om ni hörer mig. Jag älskar Margaretha, er dotter. Först i dag har hon erfarit hvad jag känner för henne. Jag borde på samma gång upptäcka dat för er och henne. Ni vet, att min förmögenhet är betydlig och att jag härstammar från en aktningsvärd, adelig familj; ni känner min karakter och mitt hjerta. Jag var hos cr, som barn i huset. O, måtte jag alltid få blifva detll.. . . Sedan min far läst detta och äfven mitt bref, teg han ett ögonblick och såg på mig stadigt, men mildt och vemodigt. — Huru bete sig, sade han, för alt skona honom? Tao tar