Aftonbladet – 26 april 1845, sida 3

förande. Han började undvika mig, så mycket hans svaga vilja tillät. Stundom fann jag, att han tvang sig med våld att lemna mig. Jag gjorde min far uppmärksam på denna förändring. Han syntes deröfver mindre förundrad, än jag, och en dag sade han mig: — Vår rekonvalescent är nu så fullkomligt återställd, att han kan återvända till sitt hem och sina förra förhållanden. . Detta yttrande bedröfvade mig; jag hade aldrig kommit på den tanken, alt han skuile lemna oss. Dagarne förflöto nu för mig i en viss oro. Endast sysselsatt med det närvarande, hade jag icke tänkt på det kommande. På morgonen föregående dagen hade min far talat med honom. Jag var dervid icke tillstädes, men att det skett med kärlek och saktmod, var jag öfvertygad, då min far älskade honom så uppriktigt. Efter detta samtal blef han länge allena, och först då han var säker, att i salongen icke träffa någon annan in mig, kom han ned och satte sig jemte mig. Jag såg, att han bemödade sig att synas lugn. — Ni vet, mamsell, er fars vilja och beslut, började han; han säger att jag måste härifrån, måste lemna detta hus, der man återgifvit mig mer än lifvet. Håller ni det för klokt? Är det icke att utsätta patienten för ett förfärligt ålerfall? Er herr far är så god, hvarföre har han blifvit så förändrad? Vill han förderfva mig? OQO, han gör det, jag är derom ganska viss. — Hör upp, sade jag, har jag icke beständigt upprepat, att ni icke är sjuk, min far har ej behöft bota er, utan endast skingra några mörka, falska ideer. Ni har, ibland goda menniskor, som älska er, bortlagt ert misstroende, edra svärmande fantasier. Icke sant, ni vill ej med afsigt göra er olycklig? Ni lofvar mig ju det? Niskall hädanefter ofta besöka oss, men jag kommer att allvarsamt banna er, om ni icke då är lugn och tillfreds. . — Ja, jag kommer ofta, — alla dagar; men