Aftonbladet – 26 april 1845, sida 3

ket uppvärmde hans fantasi. Ofta, för att förstri honom och skingra ett melankoliskt svärmeri fattade jag min gitarr och sjöng dertill. Det va för honom en stor njutning. I sådana ögonblick förliknade sig den arme, unge mannen vid Saul som Davids harpa lugnade. Min far fann honom nu så vida återställd, at ett rum kunde åt honom inrymmas i vår pavil jong. Han blef dag från dag kärare för den ädle mannen, som smickrade sig med hans fullkomlig: återställande. Ifrån denna tid lefde han hos oss, såsom till hörande familjen, och tillbragte flere timmar på dagen hufvudsakligen med mig. Han trifdes icke länge allena, och det var honom icke heller nyt tigt. Han hade åter börjat sysselsätta sig med lektyr, men det fattades honom ännu nog lugn och uppmärksamhet, för att länge vara road deraf Allt hvad han dervid kände, anförtrodde han mig men talade helst om sig sjelf och prisade framför allt sin närvarande lyckliga belägenhet. Ändtligen iakttog jag sorgfälligt, att icke låta honom tala för mycket. Min far hade föreskrifvit det och jag fann det sjelf nödigt. Han borde i samtal hvarken länge upptagas eller blifva uppvärmd Jag sökte på allt sätt förströ honom, gjorde mur sik och indrog honom i mina sysselsättningar. V skötte gemensamt blommorna i trädgården. Mo: tionen, genom gräfvande, omplanterande och vattnande, var för honom välgörande nyttig. Månger gång, då min far hade tid, företogo vi exkursioner och gjorde långa promenader. Detta lefnadssätt aflägsnade mer och mer hvarje spår af sjukdomen. Hans tal och hållning blefvc med hvar dag lugnare, och hans anletsdrag gla dare och öppnare. Jag var lycklig vid iaktta gande af dessa framsteg och, utan att kunna förklara det, var han min enda tanka. Två månader hade vi redan lefvat tillsamman och hans förbättring hade jemt framskridit, di jag på en gång märkte en förändring i hans upp