Aftonbladet – 26 april 1845, sida 3

m—-—-— -Ä rr ÄÄz6n ss hade ingenting alt förhemliga och likväl tryckte mig en oförklarlig ängslan. Vår vän erfor den i högre mått; han kämpade emot cn stor, inre oro. Samtalet var albrutet; hans fysionomi hade antagit ett upprördt, melankoliskt uttryck, och jag förmådde ej förströ honom eller nedstämma styrkan af hans sjuka inbillning. — Dessa besök, sade min far en dag, äro för honom mera skadliga, än nyttiga och vi måste förekomma ett recidiv. Det kostar på, men jag måste säga honom, att han icke mera kommer, åtminstone icke på längre tid. — Efter min tanka, invände jag, skall man derigenom förorsaka en olycka. Fruktar icke min gode far, att denna behandling kan blifva farlig? — Man måste söka en förevändning. Du måste på några veckor resa till min syster, och när du återkommer, får man se huru det förhåller sig. På aftonen meddelade min far honom denna underrättelse. j (Slutet följer.) — YTTERLIGARE EN DUELL. ÖOaktadt den stränga dom, som kassationsdomstolen nyligen fällt öfver den duell, i hvilken herr bujarier föll ett offer, har likväl en ny sådan förefallit i den förnäma verlden. Hertigen af Uzds och markisen af Calvieres deltogo i en jagtmåltid, då den ene använde en engelsk toast, hvaröfver den andre yttrade sig med misshag, påstå ende att mellan fransmän borde endast talas fransy:ska. Engelska språkev, fortfor markisen, kan väl i alla fall ej vara er oangenämt, och ni måste säkert förstå det, ni som instämmer med cn engelsk styrelse och varit för en Pritchard (Hertigen är ledamot af Pärskammaren). Viddessa ord for hertigen upp, och scenen blef så lifliz, att det kom till duell. Man slogs på värja. Båda parterna blefvo sårade hertigen lindrigt i höften, men markisem af ett stygn nära hjertat. Hans Nif är likväl ej i fara, och herigen har redan åter visat sig i Pärskammaren.