Aftonbladet – 26 april 1845, sida 3

fue ss AAA det är icke att lefva under samma tak, — all kunna se er alla timmar på dagen. En sorglis tanke, en djup melankoli rådde inom mig, di jag nu nalkades er; men er anblick, er mild: stämma gjöt genast tröst och lugn i min själ Skild från er, skall jag åter försjunka i min: mörka betraktelser; de skola, såsom förut, sön derslita mitt hjerta, de äro starkare än min vilj: och mitt förstånd. — Men, ehuru ni icke för alltid kan tillbringa ert lif i detta hus, icke längre kan vara våj patient, qvarblifver ni likväl alltid i vår närhet såsom vår vän: en vän, som hädanefter öfverlemnar sig åt en glad och nyttig verksamhet Orsaken till er olycka var egentligen ensligheten och sysslolösheten. Fatta nu mod, låt ej chimärrer och inbillade sorger plåga er, hvilka endast alstras af ledsnaden och overksamheten. — Ni har rätt! Ni har funnit det som borde lifva och leda mig. — Ja, sade han, i det han steg upp, jag är ett föraktligt väsende. Verlden känner mig endast såsom den olycklige förryckte. Af hvem kan jag fordra aktning och sann tillgifvenhet? hvem vill dela sin lott med en erbarmlig fåne? Ja, jag har ännu nog förstård för alt begripa, att jag endast kan väcka medömkan Farväl, mamsell, jag går. Ni vill det, liksom .eI herr far, och jag finner, att det är det klokaste Jag faltade nu hans hand och nödgade honom alt åter sätta sig. Han lugnades efter en kor! stund, och sedan han blifvit fullkomligt stilla lät jag, utan att yltra ett ord, honom aflägsn: sig. Redan länge hade jag anat hvad som före gick inom honom. Jag viile icke gifva denna aning namn. Visste jag då, eller kunde jag veta hvad jag sjelf kände? Dagen derpå uteblef han; huset syntes mig si tomt, och dagen ovanligt lång. Jag visste ick hvarmed jag skulle sysselsätta mina tankar, mil tid. Följande dagen kom han. Min far infan; sig genast; hans närvaro besvärade mig icke, ja