Aftonbladet – 26 april 1845, sida 2

en noga behandling. Det oaktadt hörde jag stundom deras skri och rördes deraf hvare gång i mitt innersta. De ibland dem, som voro fridsamma och hvilkas botande var försäkradt, fingo; besöka trädgården. Man lemnade dem der nästan; oinskränkt frihet. Ofta närmade de sig vår paviljong och skulle lätt kunnat öppna gallerporten, som skiljde den lilla platsen, som vi förbehållit oss, ifrån trädgården. En dag, då jag nalkades en bänk, hvarpå jag vanligen satt och arbetade eller läste, fann jag en ung, okänd man redan sitta der. Jag drog mig! genast tillbaka, icke utan en viss farhåga. Ack! mamsell,, sade han, det är i sanning smärtsamt att förorsaka en sådan afsky, att den qväfver allt medlidande. Dessa ord rörde mig djupt. Jag skulle förebrått mig att förnärma en varelse, som tillika redan var så olycklig; dertill kom äfven tanken, att jag skulle hos honom väcka en känsla, som kunde möjligen förnya eller förstora hans onda. Jag hade hört af min far, att ofta ett smärtsamt intryck förnyat sinnesförvirringen och framkallat en paroxysm af vansinne. N — Vill ni tala med min far, min herre? frågade jag. . Han begrep alltför väl alt jag endast ställde mig, såsom höll jag honom för en fremmande. — Jag hör tll huset, mamsell, svarade han, och är en af de olycklige, som er far vill till helsan återställa. Ni fruktar mig; men var lugn, jag gör ingen något ondt. Ja, man säger till och med, att jag på någon tid blifvit förnuftigare — och, för att visa er det, aflägsnar jag mig; jag får icke vara här, det är förbjudet — icke sannt? Han steg upp och gick stilla bort, under det jag helt förvirrad qvarstadnade. Jag nämnde för min far om detta sammanträffande. — Han är ganska stilla, sade han, och hans sinnesförvirring synes icke vara betydande. Jag