Aftonbladet – 26 april 1845, sida 1

lands statstorm erkanner skarpt markerade ständsskilnader, hvarigenom ett inskränktare antal medborgare, framför det egentliga folket, eger vissa företrädesrättigheter sig tillförsäkrade, så länge skall alltid bemödandet för strafllagarnes förbättring, i öfverensstämmelse med tidchvarfyets kraf och en stigande bildnings fordringar, mötas af alla de hinder och svårigheter, som af ståndsprivilegiers innehafvare städse läggas i vägen för hvarje, till det heltas väl och den stora massans förädling. syftande ombildning. Det tillhör icke sällan ståndsväsendets natur, att förneka allas likhet inför lagen och att bibehålla den råhet i lagstiftning, som bäst förmär att qvärva alla begrepp om sannt menniskovärde, Ett folks poiitiska ställning utöfvar ett märkligt inflytande på dess straffsystem. Historien lärer, att ju mer den tinkenär rotfästad, att ett folk bäst kan regeras genom skräck, ju lättare fortlefver genom tiderna en brotim Islag, som i sitt grunddrag syftar att verka allenast på den sinnliga naturen. Först då, när en högre vad politisk frihet utbildat sig, inträder en stör:e aktning för menskliga rättigheter. Då, men kanske icke förr, uttrycker representationens enhälliga röst sitt ogillande öfver ett föråldradt straffsystem hvilket bland sina mest utmärkande brister, behandlar menniskor liksom djur, de der kunna genom toriurens. plågor tämjas. Till och med de representanter, hviika ifrigast motarbeta den gällande kriminallagens reform, hafva icke gittat bestrida att denna lag i sin praktiska tillämpning är förfelad. Hr Lagergren erkänner i sin reservation (pag.46; att behofvet afen förbättring : brottmålglagen och af en förändring i straffsystemet är o örnekligt. På en sådan premiss borde de af den värde reservanten skildrade slutföljder hafva uteblifvit, ty om det nyssnämnde erkännandet är upprigtigt. så m: det vara ett fel, att på förmenta historiska skal söka lösslita den nya straffrätts-theoriens grundsatser. Man måste icke litet hafva förirrat sig, då main med bifall till oumbärligheten af denna straffrätts thooriers fasthet, likväl söker att göra den omöjlig. Fiksom för att endast väcka oro och tvifvel, har den värde ledamoten i afseende på en omfattande reform i kriminallagstiftningen, uppställt en fråga, utan att dock sjelf vilja besvara den. För domarens Iyckliga tillämpning af strafflagens vigtigaste sce:ar. skall utan tvifvel lagens grund i klara, öfver allt vo kställbora, riktiga, höga, ädla och sanna principer vara oändligt mer maktpåliggande, än de partielia Icsislativa fördelarne af enstaka kasuistiska bestämmelser. Det nya lagförslagets största förljenst ligger uti desssträfvande efter humanitet och rättvisa, cch efter den mest rättrådiga öfverensstämmelse mellan strafferaden och storleken af det brott, som dermed stol förskvllas. Det större utrymme, som härigenom i mnas åt domarens pröfvande förmåga och den hjsre urskiljning, som dymedelst hos honom tages i anspråk, i stället för det nu vanliga mekaniska använ-andet at bokstafliga lagstadganden, kallar H: Lagergren för benådningsrältens öfverflyttning från högsta maktens innebafvare på domarm:ikten. Detta, i sanning märkliga yttrande af en-lagfaren man. är en för den goda saken bedröflig företeelse af partiåsister. Latitudsystemet är långt ifrån att vara främninde för nu gällande brottmålslagstiftning, der detsamma i ganska många straffkategorier förekommer. HH; L. har helt och hållet misstagit sig då han yttrat, att detta förhållande endast kan såsom undantag betraktas. Misstaget härutinnan upplyses, af den sammanfattning lagkommitten upprättat öfver alla de många olikartade fall i hvilka latitud i straffbestämmelserne nu är domaren medgifven. Måhända fruktar man, att den juridiska bildningens i allmänhet låga ståndpunkt skall göra det äfventyrligt att öka domaremaktens betydenhet, genom en lagförändring, som hos domare embetets innehafvare förutsätter vidsträcktare insigter och ett högre moraliskt värde; men huru kan det väl försvaras, att samhällets stora behof af en förbättrad strafflag skulle, tid från tid, få undertryckas, af farhåga för mindre skicklighet hos Svcriges jurister! Skulle icke ett dylikt handlingssätt, långt ifrån att främja den juridiska bildningens framsteg, innebära ctt slags godkännande af den brist på duglighet, som i det juridiska facket nu öfverklagas. Vore icke ett likartadt förfarande egnadt att bereda varaktighet åt en förslappning, som i arf efter en förfluten tid tillfallit den juridiska byråkratien, gemensamt med den öfriga. Hafva vi dessutom icke vårdat oss om det juridiska studium vid universiteten? Hafva vi icke för detssmma derstädes bildat nya lärareplatser? Hafve vi icke varit angelägne, att i allmänhet förbättra universitetslärarnes löner? Får man draga slutsatser af de här förekommande reservationer, hvilka egajuridiska -embetsmän till författare, så saknas icke anledning till fruktan, att det alltför svagt argumenterade motståndet till lagförbättringen mindre har sin grund i en ren och innerlig öfvertygelse, än i Vvanans och slentrianens, ofta inflytelserika välde. Ett exempel mi anföras: herr Lagergren förordar bibehållande i vissa fall ar fängelsestraff vid vatten och bröd, oansedt, enligt hans eget vitsord, detta bestraffningssätt kommit i vanrykte. Är det tänkbart att, i stöd af förklaranden utaf denna beskaffenhet, lagberedningens förslag skall duka under? Ar det i uppgiften om den gamla straffartens vanrykte, som det förnämsta hindret för brottmålslagens nyskapning sökas bör? Är det sålunda som raan bestyrker påståendet, att den gamla brottmålstagstiftningen hvilar på en inhemsk, af folkets vanor och föreställningssätt häfdad grund? Hörom imedlertid ännu. en gång, huru denne Borgareståndets ledamot målar den framfarna regeringsperiodens verkningar. Hörom huru han, som under förra riks mötet med mycken emfas ordade på detta rum om en allmän prosperit i landet, under nu förändrade styrelseförhållanden utbreder sig öfver den bedröfliga tillvexten i brottslingarnes antal De medelbara, mest verksamma orsakerne i härtill äro, säger han (pag. 46), att finna i ett förändradt jordbruksoch hushå!!ssystem, i förknappning af arbetstillfällen, uppkommen genom stegrad täflan, i bränvinets missbruk, i den arbetande klassens tilltagande fattigdom, i felaktiga författningar om lösdrifveri och i förfelade korrektionsinrättningar. Jag bar anfört detta, mindre för att blotta en i alla fall alltför synbar inkonseqvens, än för att faktiskt visa vådan att låta politisk hänförelse verka på omdömetöfvyer en bland samhällets lifsfrågor. Samme Lagutskotuets ledamot, hvilken klagat öfver Utskottet (pag. 46) att det framställt ifverdrifter, som ej förtjena vederäggning, har, på sätt jag nu visat, icke tyekat, att 1Iti Sin sedan färra riksmötet. i ancaanda till lan age