nit och skicklighet uppfylla sin plats och bereda sig för en bättre Sädden göres omsorgsful!lare i mån af hopp om skörd. Framtidslifvet är ett menskligt lif; hoppet är källan för menniskans högsta och renaste fröjder. Hur går det nu? För en tid sedan fick jag bref från en komminister från annat stift, hvilken sökt ett pastorat i 2:a klassen och regalt. Han fick församlingens nära enhä!tliga kallelse. Detta vittnar om att mannen är välkänd och, efter hvad kan dömas af ett bref, synes mig att han har både hufvud och hjerta. En skollärare med 40 färre lefnadsår, men 40 flere tjenstär, söker detta pastorat hos Konungen och fär det; hvilket ock var juridiskt rätt. Komministern hade dock 9 barn, skolläraren var ogift. Komministern med lägre cxamensbetyg kunde få söka högst i 2:a klassen; skolläraren hade öppen ansökningsrätt till alla. Att komministern vid underrättelsen om utnämningen insjuknade af sorg och låg länge, det var visserligen svagt af honom, men — han var icke starkare. Och Gud vet om icke anblicken af en kär maka och 9 barn i yttersta fattigdom kommit oss litet hvar att vid ett sådant tillfälle svigta. . En särskild lycka är bunden vid vissa tjenster. Ar man duglig, då skall förtjensten snart belönas med ett pastorat; är man oduglig, då måste man bort ju förr dess häldre, och man kan på hederligt vis icke bjuda mindre än ett pastorat. Men vi komministrar, när vi genom examensbetygen stängas ifrån de större pastoraten och genom tjenståren från de mindre — ja, äfven för de bättre sacellanierna räcka skollärare till — och kafva ingen rekommendation å högre ort, när blir vår tur att få pastorat? O Friman! Friman! hvad din teckning af landtkomministerns lif är fullständig i sin korthet, trogen och sann! Honom återstår intet annat än att, lik djuret, tigande draga tills det stupar. Här har talats med värma för kontraktsprostar pastorer, professorer, akademier, skolor och gymnasier. Erkännand? med uppriktig tacksamhet de flere ståndsbröders godhet och rättskänsla, hvilka under. stödt min motion. beklagar jag dock att resultatet blifvit, hvad det blef. Olyckan vill att så få i detta rum hafva kännt hvar denna sko klämmer. . Man invänder väl: det är icke billigt att taga naågot från skolan utan ersättning. Men hvem tager man från? de nuvarande lärarne? Nej! Beati possidentes. Från de blifvande? Man kan icke taga från honom som intet har. Tryggt kan jag försäkra att skickliga kandidater för skolan icke skola siknas äfven sedan man borttagit den förhöjda ärsberäkRingen. Jag tror på möjligheten af en skolans reorganisa tion på sätt att hon bättre uppfyller sin plats än nt och det utan att förtrycka kyrkan och utan öfver drifna kostnader för staten. Och äfven nu kunde man äfventyra försöket af hvad jag föreslagit. Värr kan man råka ut för i den onda verlden, än det at vid 25 års ålder för 30 veckors arbete få 40 tun nors säd i ordinarie lön. Af dessa skäl och då i utskottets betänkande ick är antydt, huruvida vilkoret för prestbildningen i ny lagförslaget är antaget, och om än så skett, tiden fö dess antagande likväl är obestämd, ehuru vårt för tryck kräfver snar hjelp, får jag vördsammast anhåäll: att det högv. ståndet täcktes såsom sin gemensamm önskan inför Kongl. Maj:t i underdånighet framställs det all förhöjd tjenstårsberäkning vid ecklesiastik befordringar må. så snart ske kan, försvinna. Ge nom en sådan handling har då det högv. ständet åda galagt en hedrande kärlek till rättvisa och förvärt vat sig rätt till församlingens och det lägre pre sterskapets odelade högaktning, tacksamhet och för troende. ————— .— — J