nöta honom vid dörren, frågande: Sun van: nuru com du härin? Stode det i min magt, skulle jag eda ut honom med gessa ord: du gick säkert vilse; ill plogen, kanske till något annat skickades du, nen icke hit. Du har lupit utan att vara sänd. Det skulle lemna mig skarpare vapen mot förlöjda tjenstärsberäkningens försvarare, än jag ens vill egagna, om man kunde gå igenom undervisningsverken, taga studentoch prestexamina utan så stor inderbyggnad i elementära studier, som jag förut att; ty det vittnade ju om att den förhöjda meritberäkningen icke förmår att hålla skolan vid lif. Jag förutsätter således nödiga studier hos hvarje ing prest. Men till skicklig skollärare fordras ickel. blott studier — de lärdaste äro stundom de oskick-lA igaste — utan äfven de der dona informandi, hvilka ingen kan taga utan de varda gifna. Dessa gåfvor vexa icke på legerkransen, utan meddelas alldeles oberoende af denna. Nu kunde ju hända, att brist på tillgångar hindrar en med rika läraregåfvor utrustad att få lagerkransen, då en annan, som saknar dem, blir lagerkrönt och såsom sådan anser skolan och de dubbla åren såsom sin rätt, utestängande den andre. Nu tvingas den förre med sitt vetenskapliga sinne, men kanske klena bröst, svaga talorgan att bli prest, hvartill kan icke duger, den sednare att bli skollärare emot sin kallelse, och härmed blefve både skola och kyrka obelätna, liksom deras tjenstemän. Så omintetgöres Guds bud af menskliga stadgar. Vi hafva ett och annat exempel på ograduerades användande i skolan, och de försök som skett inom Linköpings stift tala icke emot min satts. Mig synes som skulle det icke skada, men väl gagna, om hvarenda ung prest, under ledning af en skicklig rektor, användes för någon tid i skolan. De som hade största fallenheten stannade troligen qvar; men äfven de andra lärde i skolan rätt mycket, som komme dem till gagn i kyrkan, såsom: att noga genomtänka hvad som skall föredragas, att vara tydlig i framställningssättet och lämpa sig efter åhörarens fattningsförmåga, att mer hafva för afsigt att lära och gagna sina åhörare, än att förvåna eller behaga dem — utom rätt vigtiga psychoiogiska anmärkningar, som komma religionstläraren till mycken n tta. Skolan låge icke då, som nu, förtryckande öfver kyrkan, eller drefve den grymma sats att kyrkan och det lägre presterskapet är till för skolans skull, utan att skolan är till äfven för dessas skull. Skolans och kyrkans tjenstemän stodo då som goda syskon Bredvid hvarandra, ömsesidigt lifvande och biträdande hvarandra. Denna föreningside mellan skolan och kyrkan finner jag uttalad i prebendepastoraten. De gamle ville icke att den lärde skulle innesluta sig i sin theori, som snäckan i sitt skal, utan låta den verka i lifvet och pröfvas af erfarenheten. Liksom jag fruktar ett nit om Gud utan vishet, så fruktar jag ännu mer en vishet utan att vara ledd och lifvad af religionens anda. Oskickligast försvaras den förhöjda meritberäkningen, när man antager den som vederlag för högre akademiska lärdomsprof. Först och främst äro lärdom och tjenstår incommensurabla qvantiteter — dessutom oskärar och dödar detta begrepp allt äkta vetenskapligt lif. Barnet kan jag förlåta att det läser ett blad till för sockerskorpan; mannen åter icke. Jag vill icke gifva rätt mycket för en lärdom, hvilken man lockats intaga, liksom barnet ett surt medikament för de söta dubbla ären, det feta pastoratets skull. Vetenskapen är för högburen att antaga pigtjenst hos egennyttan och få, som man mången gång ser, sin orlofssedel, när mälet är vunnet. Jag tror med Jacob Böhme, att den himmelska Sophia är en skön jungfru, att följaktligen den som fått se henne gerna friar till henne, utan att först fråga efter hemgiften. Han ångrar icke valet. Hon blifver honom dess kärare, ju närmare han lärer känna henne. För dem, som älska den himlaburna, för dem som utmärkt sig för och lefva uti kyrklig vetenskap, må de större pastoraten gerna stå öppne. Här må årsberäkning upphöra. Dessa må utgöra kyrkans generalstab, hvartill den af skolans veteraner bildade icke alltid är den tjenligaste. Genom denna sednare, som stänger det lägre presterskapets befordran och gör det dermed sömnaktigt, skall, hvad som icke var behöfligt, att nemligen från skolan hemta pastorer — ändtligen bli behöfligt, utan att likväl kunna fylla bristen eller bota det onda som åstadkommits. Då befordringarne mellan kyrkans och skolans lärare knappast har förhållandet af 2 till 5, och då af 7 pastorater de två, som tillfalla komministrarne, vanligen äro de svagaste, så hafva dessa icke mycket hopp om dagligt bröd. Väl hafva vi fått löfte om ändring. När blott alla skolor, som äro byggda eller som skola byggas, fått tillräckliga anslag, och alla skollärare, som nu finnas och framdeles anses behöfliga, fått så stora löner som de förmoda sig behöfva — till dess måste vi, Gud vet af hvad skäl, om icke för våra synders skull, bestå staten med skolor och lärare — men sedan, så försäkrar man högtidligt, skola de förhöjda åren aldrig en dag längre finnas till. Jag vet icke huru det kommer sig; men för min svaga blick vill den så bestämda vår frihetsoch förlossningsdag så gerna förvexlas med den yttersta dagen. Vi hafva fått hopp, detta är nu godt och väl; men om själen kan frossa aldrig så mycket af hoppets rosenångor ur framtidens paradislundar: kroppen är och blir en ohjelplig prosaist, sam icke är nöjd med bara doft och solsken. Jag önskar och unnar skolan och dess tjenstemän allt godt. Kunna de få dubbelt mer än de hafva, gerna för mig. Men hvarföre sammanknippa oss med skollärare och, under närvarande hårda vilkor, Vi tu varda ett? Högtidligt protesterar jag emot denna förening, såsom å vår sida nödd och tvungen. Jag begär boskillnad. Vår sak att få behålla våra tjenstår är en fråga. Skollärarens lön är en annan. Staten bör löna skollärarne, om hon vill ha dem, och församlingen sina prester, om hon vill hafva dem. Vördsamt får jag fråga det högv. ståndet, hvad får jag svara mine kommittenter när de fråga: hvad har du uträttat åt oss och åt kyrkan för de penningar vi svält ihop och skickat dig? Får jag fara hem med I detta svar: de fråga icke efter oss? Jag kämpar icke för egen vinning. Min förnämsta verksamhets tid är förbi och jag fär intet gagn af om vårt ok nu lättas. Min strid gäller icke blott bröd; jag blefve då gan-. Iska mycket missförstådd; den gäller fast mer den anda, den lyftning, det glada, fria och förnöjda modet sam kammer af oberoende af hann am an hätn mm cn FI he Fr et CM —-— on —AR AA a —