Aftonbladet – 24 april 1845, sida 2

orofessor Jensen till närvarande exposition gjort, ar och målar af en — ensam bokqvist! Denna vist är visserligen serdeles väl återgifven med in unga, vårliga grönska, den är, om man så vill, uldeles förträfflig, men hvad mer? ... en grön 1vist i en förgyld ram! Man måste dock medge, utt detta är ifrågavarande genres yttersta gräns. Ottesen har äfven flera stycken på utställningen; hans blomster synas mig utmärka sig framför alla hans medtäfllares genom en viss finhyllthet och lelikatess. . Utom de inhemska konstnärernes arbeten eger salongen flere af nyare utländska artisters hand, dels enkom insändt, dels tillhörande Thorvaldsens museum. Jag har redan omtalat Lindaus albanesiska; af andra notablare saker vill jag nämna ett förträffligt bataljstyck af Adam i Mänchen, ett månsken af Catel i Rom, en karnavalsscen af Kraft, tvenne unga venetianska skönheter af Schiavone från Venedig, ett ypperligt genrestycke af Williams, alt icke tala om Horace Vernets : Thorvaldsens porträtt, hvilket är öfver mitt beröm. Samlingen af plastiska verk har vid innevarande års exposition blifvit temligen talrik, derigenom att man uppställt en helan hop Thorvaldsenska arbeten, såsom hans dansande flicka, hans porträttstaty af sig sjelf, hans Ganymedes, i förminskad skala kopierad af honom sjelf, samt diverse kompositioner i basrelief, en art, i hvilken Thorvaldsens snille, när allt kommer omkring, dock framstod mest originellt och mest poetiskt, i detta sednare ords ursprungliga bemärkelse af skapande,. Jag vill dock icke dermed ha sagt att samtliga de basreliefer, som blifvit vid detta tillfälle valda, tillhöra de aldra yppersta af hans hand. Bissen har uppställt en liten tiggarpojke i gips och en marmor-Venus, som binder upp sin hårfläta; det är utan tvifvel en dejlig qvinnofigur, men konstnären skulle ha afväpnat flere anmärkningar, som nu med något skäl kunde göras mot hans vackra staty, i fall han icke kallat den precist en Venus; ty för att föreställa kärlekens gudinna, uppfyller den verkligen ieke allt hvad man dermed är van att tänka sig, men å andra sidan kan något vara mycket skönt, utan att derföre vara det aldra skönaste. Fröken Adelgunde Herbst,