Aftonbladet – 23 april 1845, sida 2

(insändt.) I GREFVENS TID) ännu ett ord angående de moderna lösörektöper efter 18335 års förordning. Med endast ytterst få undantag, om ens nigot gifves, hvilket med stort skäl kan ifrågasättas, äro desse köpeafhandlingar, der de icke äro rent af diktade samt således falska och understuckna, ingenting annat än pantförskrifningar, aftalade och uppsjorde till betäckande af någon varuägares skuid till ktöparen. Detta inhemtas dels af den för dem za gemensamma omständigheten, att så snart si jaren, märkom det: säljaren utbetalar till köparen, ja — just köparen, den så kaliade köpeskillingen, jemte räntan derå, i fall sådan varit utfästad, hvilket understundom inträffar under benämning af eller i stället för lega eller hyra för egendomens begagnande af säljaren intill dess köparen den afhemtar, då återgår genast det ingångna köpet och afhandlingen derom förfaller till all sin kraft; dets deraf, att, om sådån betalning icke sker, utan köparen efter fruktlös väntan, slutligen uttager egendomen ur säljarens hus, den likväl då merendels af köparen försäljes genom auktion, derefter, om egendomen föryttras till högre belopp än köpesumman, säljaren alitid tillgodonjuter öfverskottet, men, der brist sig yppar, får densamma vidkännas; och som det, bvilket förskrifves såsom säkerhet för annars fordran kallas, är och mäste vara pant; alltså mås:e ock slika förskrifningar, äfven om de ställas i form af köp, ej vara annat än pantförskrifningar. — Hvilket var det som skulle bevisas., — Men lös pant skall, efter hvad 40 kap. handelsbalken uttryckligen innpoh: i handam hafeas Af fordringvänusoll, OCH hara nödvändigt följa, att, då den pantförskrifne egendomen qvarstadnar hos pantgifvaren, samma egz-adom ej kan såsom en laglig gällande pant betraktas, eller honom, till hvars säkerhet panten är vorden ställd, tillerkännas betalning derutur med förmånsrätt framför annan gäldenärens borgenär, efter thy 17 kap. 3 8 berörde balk eljest förmär; och borde derföre icke eller dessa nya lösöreköp något det ringaste afseende, emot tredje man, förtjena. Emediertid lägga de nu ändock, efter 1835 års förordning, hindsor iör utmätning, och menigheten tror, att hvad Lronofogde ej kan lägga vantarne på, det kan ock omöjligen af någon annan åtkommas, hvarigenom hvarje syvekfull gäldenär kommer i tillfälle, att, i samråd med en eller visse ibland sina borgenärer, skraltan de öfrige och kronofogden sjelf i skäggetn, qvarsittande i orubbadt bo fullkomligt trygg och kunnande till och med, trottsigt utmanande, ropa till dem: Skom och tag, om J vågen. Ty hvad äfventyrar han? Bysättning existerar ju snart sagdt ej heller nu för tiden; och hvad mera i allt fall: mången skulle nog ändå räkna på, att dertill hade borgenären ej räd att drifva det, eller ock att han gervid skulle slutligen sjelf ledsna. Sådant är förhållandet, och den som icke destomindre betviflar ifrågavarande afhandlingars egenskap af pantförskrifningar, han betänke blott deras förfärliga tilltagande i mängd. Insändaren tror sig veta det Ting nu i vinter, då icke mindre än 260 sädane presenterades inom ett härad. Läsare! 260 blott vid ett enda Ting. Och finnes väl någon sannolikhet för möjligheten, att så många personer skolat inom korrt tid behöfva eller få lust köpa annans egendom, ulan att ändock af det inköpte sätta sig i besittning, ehuruväl största delen deraf alltid är under dagligt bruk underkastad nötning och försämring, att ej nämna rent af förskingring? Samma fråga kan visserligen göras äfven med antagande af blott pantförskrifning; men dels skulle man genom förskingring af det förpantade blott skada sin egen sak mest; dels förstå sannerligen icke alla i allmänhet, att endast verkligt utlemnande af varan bestämmer dess egenskap af pant, och dels hålles sådant nu mera för mindre behöfligt, sedan man fick en lag, hvaraf man trott sig lära, att säkerheten blefve lika god, allenast ordet pant utbyttes emot det af köp. Men om härtill kommer, attty värr äfven kunna gifvas så väl domare, hvilka anse hvarje lösöreköp oomhkullkastligt, biott dermed är vordet förfaret i öfverensstämmelse med författningen, som köpare och säljare nog oförsynte och samvetslöse, att till och med edeligen fästa, att aftalet är ärligt och enligt med ordalydelsen, utan åsyftan af annor mans förnärmande; månne tiden då ej är inne för upphäfvande af den olyckliga, utan tvifvel välmenande, men alldeles missförstådda eller bortyrängda lagen? Mäåtte våra lagstiftare taga detta i allvarsammaste behjertande; eller skola heder och tro ännu ett tiotal af år undergräfvas och såmedelst allt förtroende man och man emellan fuilkomligen försvinna?! Ju djupare det onda sig rotfästat, desto kraftigare bör botemedlet vara och derföre finnes här ingen medelväg. Författningen måste spårfritt undanrödjas. Hvarje förklaring eller tillägg skulle snart eluderas och den sednare villan på sådant sätt tilläfventyrs kuhfna blifva värre än den förra. Dem det vederbör tillegnas dessa rader, vördnadsfullt och anspråkslöst af Författaren. — AA (Insändt.) Man har ansett sig böra fästa allmänna uppmärk