junder mom. Litt. D innefattade tillstyrkande, ha jag dock vid nyssomförmälde förhållande ej kunna underlåta söka fästa uppmärksamheten på angelägen heten deraf, att, om Rikets Ständer skulle finna fö godt bifalla hvad Utskottet uti det omnämnda mo mentet tillstyrkt, beslut: sä ställes,att: det ej m. kunna utsträckas öfver momentets ordalydelse. För. mitt tillstyrkande af ensamhetsfängelses an vändande i de omnämnde 6:te och 7:de graderna, ha jag, utom den hos mig fasta öfvertygelse, att fö den kortare tid, som här är i fråga, detta straff skal blifva mera verksamt, och bättre leda till förekom. mande af brottslingens moraliska försämring, än han insättande uti elt så kalladt gemensamhets-fängelse jemväl hemtat anledning af Rikets Ständers vid sist lidne riksdag under A2-366 aflåtna underdåniga skrif. velse, deruti Rikets Ständer tillkännagifvit sig mec den föreslagna förändringen af länshäktena hafva åsyftat, att dessa häkten skulle mera vidsträckt, är hittills skett, blifva använda till straff-fängelser, och tillika förmält sig tro det böra, genom serskild Förordning, stadgas, att brottslingar, hvilka blifvit dömda till fästningsstraff eller arbete ä fästning på högst två år, måtte, sedan länsfängelserna blifvit till fängelser med celler förändrade, der undergå sådant straff, så vidt utrymmet det medgaf. Med tillämpning af dessa utaf Rikets Ständer uitryckta åsigter borde, enligt min tanka, några scrskilda straffanstalter för verkställighet af ensamhetsfängelse, då det ej utsträckes utöfver 7:de och 6:te graderna i Strafflagen, icke behöfya uppföras, utan en inhemsk erfarenhet om straffets lämplighet och verksamhet och om beloppet af de dermed förenade kostnader kunna vinnas genom straffets verkställande uti länshäktena. Om äfven förvattningskostnaden vid stora straffanstalter kan blifva något billigare, än vid de mindre sådane. så hafva dock de förstnämnde stora reservoirerne för brottslingar så många andra olägenheter med sig, att det säkerligen är värdt ett noggranni eftersinnand innan man gifver dem företrädet. Hos oss bör svårigheten att på en och samma ort kunna finna sysselsättning för en mängd fångar, som skola arbeta uti cell, hvar och en för sig, icke eller Iemnas utan afseende. Då cen del af den till länshäkte uppförda byggnad kan afsättas till straffinrättning, ser jag cj eller att ordalagen uti 2 kap. 7 8 Strafflagen, celler 4 kap. 1 Fängelselagen innefatta något hinder för vidtagande af den utväg, jag här ofvan antydt, derest densamma i öfrigt finnes lämplig. Vid den uti lagförslaget gjorda tillämpning af bötesstraffet har jag icke kunnat godkänna utvä att fastställa ett generelt maximum och minimum och blott undantagsvis nedlåta sig att något mera specificera bötesbeloppen. Or det icke kan förnekas, att uppgörandet af en noggrann bötesska!la medförer cj obetydliga svårigheter för lagstiftaren, så torde dock, å den andra sidan, böra medgifvas, att uti många — kanske till och med de flesta — fall en noggrannare begränsning bör vara möj!ig, än den, som inneattas uti lagförslagets bestämmelse af ett lägsta belopp utaf 4 Rdr i silfver och ett högsta utaf 400 Rdr. Förslaget att alla böter skola tilifaila Kronan, torde äfven, ehuru teoretiskt rätt, befinnas i praktiskt hänseende mindre tjenligt. Det är nemligen fara värdt, att vid sådant förhållande icke allenast enskilde målsägare skola, i de flesta fall, utan domstols anlitande, genom förlikningar bidraga till att undandraga lagbrytaren sin välförtjenta näpst, utan äfyen åtskillige mindre väl lönade allmänna äklagare se sig nära nog nödsakade att för sin utkemsts skull tillgripa samma utväg. Utskottet antyder visserligen, att det omförmälta stadgandet icke skulle lägga hinder i vägen för statsmakterne att serskildt besluta om böternes fördelning, men detta skulle ju vara avt i det ena ögonblicket stifta en lag, för alt i det andra upphäfva densamma. Ifrån de serskilda påföljder, som kunna drabba :mbetsoch tjenstemän, har utskottet, med godkänrande af lagförslaget, uteslutit suspensionsstraff, unler yttrande, att det nedsatte embetsmannens anseenle och att förödmjukelsen snarare mnedtryckte, än räckte håg och nit för embetsgöromålen För min lel skulle jag tro, alt det ej är suspensionsstraffet, itan den gerning, hvarför det ådömdes, som nedsäter embetsmannens anseende, derest: denna följd för wonom inträffar: men otaliga exempel från den förlutna tiden torde kunna framvisas, då någon sådan äföljd icke egt rum, utan detta straff tvärtom visat ig både ändamålsenligt och verksamt, såsom t. ex. då ronofogde dröjt utöfver tiden att redovisa för uppörd; hvarförutan detsammar, användt såsom äfventyr tt förmå försumlig tjensteman till sina skyldigheters ullgörande, verkat både hastigare och fullständigare n penningeviten., — Jag tillstyrker suspensionsstrafets bibehällande. Beträffande slutligen i allmänhet det så kallade laitudssystemet vid straffmätningen, äberopar jag hufudsakligen den förträflligt skrifna reservation, som err kammarrådet Theorell till Lagberedningens prookoll afgifvit (se de tryckta reservationerna pag. 78 ch följande). dess POSTA MNTET CURTTT Tf EUTTRT