Aftonbladet – 22 april 1845, sida 2

onde på straf-ola vara så och att det synes mig att man ej i afsc fens art kan fordra mera, än att de inrättade, att de, jemte det de upphöra att bära stämpeln af råhet och grymhet, icke ia till att ytterligare förderfva brottslingen elle: för honom försvåra möjligheten till förbättring, ren dock innefatta tillbörlig grad. af allvar och stränghet. Utgående från denna åsigt har jag ej kunnat finna ålla nu-gällande straffsätt så: förkastliga, s Utskottets majoritet ansett dem vara: Sålunda har jag trott landsförvisning lämpligen hafva kunnat bibehållas såsom straffpåföljd för åtminstone åtskillige politiska förbrytelser, samt att vallenoch brödstraffet bordt qvarstå dels såsom serskildt straffsätt för sådane, mera af öfverilning, än inrotad ondska; begångna brott af icke allt för svår beskaffenhet, 4vilka måste näpsas, men der någon uppfostran ii! ett bättre lefverne dock icke kan för lagöfvertridaren anses egentligen af behofvet påkallad, och deis såsom förvandlingsstraff vid bristande tillgång böter i sådane fall, der det uti lagförslaget best fängelse, hvarmed böter skola aftjenas, synes mig uppenbarligen allt för lindrigt. s Emot användande af landsförvisning har man anmärkt, att detta straff skulle vara föga verksamt och ej afse brottslingens förbättring; det skulle drabba olika individer olika strängt: att det vore orättvist emot den främmande stat, som finge emottaga missdådaren, och att det skule-v opolitiskt, såsom föranl!edande ett utbyte af. brotislingar, staterne emellan. Af alla dessa skäl syncs mig intet enda vara antagligt, då det är fråga om att emot politiska förbrytare tillämpa lands ning. Dä den, som velat kullstörta den i sta bestående ordning eller emot dersamma förel frondt liga stämplingar, aflägsnas från samhället, 3 med straffet vunnet; och det kan således anses för statens väl tillräckligt verksamt; beskaitenheten ak brottet behöfver deremot ej nödvändisj antyda på en förderfvad eller emot begreppet af rä förhärdad natur hos den brottslige; straffets verkan blir ej. eller här mera olika, än vid tillämpningen på olika individer af hvarje annat straff, hvit naturligtvis alltid vinner i intensitet i samma tia, som-individen är derför mera känslig; och nican orättvisa begås slutligen ej eller emot någon annan stat, då det beror af denna att bestämma, huruyv da den vill eller icke vill emottaga landsflyktingen, en, ehuru han är brottslig enligt sitt eget lands ar, kanske dock ej åsyftat annat, än hvad som är i fullkomlig öfverensstämmelse med det iands statsförfattning, dit han sig begifver, och der han således icke bör anses blifva i någon mån väådlig för samhällsordningen. För förkastande af vattenoch brödstraffet åberopar Utskottet de skäl, som finnas anförda i lagberedningens utlåtande för den 46 December 4842, och tillägger för egen del, att detta stra nu mera är i allmänna opinionen så sjunket, aft detsamma, på hvad sätt det än mätte verkställas, icke annorlunda, än efter en längre tidsföljd, iile kunna återvinna något anseende såsom afskräckningsmedel, hvarjemte Utskottet yttrar sig om brottons betydliga tillväxt till följd af en nu mera i vissa delar allt för mycket förmildrad lagstiftning. Granskar man nu lagberedningens omförmälda motiver, så finner man att lagberedningen, på samma ging den förklarat att vattenoch brödstraftet, när det i sim stränghet verkställes, är allt för allvarsamt och farligt, tillika. såsom ett bland skälen för dess afskaffande anför, att det skall visat sz öga verksamt till förekommande af återfall i brott, och att detta straff kan blifva i högsta måtto olika, allt efter som detsamma med stränghet eller flathet verkställes, deröfver någon ofelbar kortro! i allmänhet icke vore möjlig. Uti dessa Lagberedaingens motiver tyckes mig, så vidt jag kan fatta dem, en viss motsägelse innebo, och hvad angår svårigheten att kontrollera verkställigheten af vattenoch brödstraffet, så skulle jag tro att, om blott 1 så myeken omsorg och uppmärksamhet blifvit härvid använd, som man i andra länder slösat på genomförandet af det så kallade Auburnska r tystnadssystemet, skulle. kontrollen blifvit ful: tillräcklig. Att helt och hället förkasta en gällanee straffart hufvudsakligen för att tillfredställa de ombytliga vindkasten af en förment allmän opinion. kan jag deremot ej godkänna, men af omätlig vigt vore deremot anmärkningen om brottens stora tillvext under hittills gällande straffsystem, derest uppgiften härom kunde på ett nöjaktigt sätt i bevis Icdas och det sedermera vore gifvet, att det olyckiiga förhållande? kunde uteslutande tillskrifvas en felaktig brottmålslagstiftning, förenad med flathet vid ser! ställigheten af nu påbjudne straff. Imedlertid lärer väl ingen kunna eller vilja neka, att många serskilda omständigheter, härrörande dels ifrån folkets !ycne och sedvanor och dels ifrån den ckonomiska lagstiftningen, förefinnas, som mäktigt inverka på sedlicketstillståndet i landet, hvaribland det torde vara 10g att här endast nämna det ibland allmogen temligen allmänt vedertagna bruket, att föräldrar under fjcras lifstid, emot vissa betingade underhållsförmåner. till sina barn upplåta sine cgande hemman, det öfverhandtagande begäret att lefva på kredit, med deraf härflytande vinglerier, det på vissa orter sig mera och mera utbredande stattorparesystemet, följderne af lösdrifverioch hemmansklyfningsförfattningarne, fattigvårdens hittills varande organisation samt den uti Kongk. Labellkommissionens sednaste berättelse ar märkte omständighet, att ifrån och med år 48246 till -och med ir 4840, med undantag endjast af tiden. cmeHan åren (824 och 4825, de ärligen ingångna gitermålen i iket befunnits i ett betydligt aftagande. men folknängden dock under tiden ökats och proportioner mellan de äkta och oäkta födde barne n jemnförelsevis större tillväxt af det et, men för att göra för mig klart förhi landet med wottens antal nu och förr, har jag i detia hänseenle rädfrågat justitiestatsministerns embersberättelser, mfattande tiden ifrån och med är 1839 till och med