HV Men den hyggliga ynglingen, er ungdomskärlek. ir fattig — han har skulder — PaåPPa grumsar sfver honom och mamma ger goda råd. Deremot kommer der en äldre herre, som eger stenhus i staden och anses för tät — han friar — ser ni, der är ättikkaraffen — ni tycker att han är sträf, sur och stygg; men ni blir klok, ni gifter er med honom, och ungdomskärleken fräser bort under suckar och tårar; ni bornerar af känslor under hela förlofningstiden; men brölloppet blir af — ni trankiliserar er, och ättikan och kritan utgöra nu en neutral föremmng, som hvarken är lycklig eller olycklig, hvarken bra eller dålig, utan nätt och jemt håller ihop. Det är klart, att man genom vetenskapen kan få reda på en mängd föreningar, som ingen annan anar; jag vill visa några prof ur samlingarna. Jag framsäller nu några profver på laborationsbordet.) Här, mina damer! ser ni en ung, vacker lötnant. Som ni torde observera, är han en glad yngling, som rumlar en smula, spelar kort mera iberalt än väl, och som pu på en tid haft mycket otaladt med skräddare och skomakare, alt ej ippräkna andra bjelpsamma menniskor. Här åter ser hi en mamsell: hon är gul som ett vax, något nära fyratio år, mycket sjuklig och mycket kinkig till humöret; ty hon ärr ik. Det har ej fallit någon in att fria så länge vappa lefde; ty pappa var snål som bin och ha le till ordspråk: Man skall ej kläda af sig förr, in man lägger sig — men nu är hon belägrad kurtisörer. : Den här löjtnanten har fordomdags, då han jelf var vid mynt, vid ett glas punsch roat sina