bling, som, hvad själasörjares utväljande angår, blif vit förunnad vidsträcktare förmån än församlinga i allmänhet, åltminslone måtte åtnjuta den rätt, son enligt nåd. cirkulärbrefvet den 41 Juli 1842, till kommer andra församlingar, att nemligen kunn: välja emellan 3:ne profpredikanter, och denna nåd resolution allena hade konsistorium ägt att ställa si; till ofelbar efterrättelse, äfven om icke jemförelser emellan de 3:ne föreslagnes meriter, som likväl hä inträffade, bestämdt utfallit till tit. Wikströms fördel För att vidare konseqvent fortsätta försvaret til det befordringssökande presterskapets fördel, erinras Kongl. Maj:t af konsistorium om behörigheten a! de und. besvärens utställande äfven till de båda föreslagnes förklaring, till hvilken erinran det saknat så mycket mer fog, som konsistorium allena äger pröfva de sökandes kompetens, hvarom nu blott var fråga; och konsistorium dessutom med sådan ifver iklädt sig de här föreslagnes försvar, att de troligen icke sjelfve kunnat åstadkomma det bättre. Slutligen får man äfven erinra, att då konsistorium tillviter några inom Finska församlingen inflytelseägande personer, att hafva varit dess sakförare en sä beskaffad beskyllning måste lända till bådas heder, hvilka då icke kunna beskyllas att hafva stridt för några enskildta intressen, det man upp: riktigt önskar äfven må kunna sägas både om konsistorii majoritet, och om dem, som ledt och förberedt nu ifrågavarande kyrkoherdeval, hvilket nu ändtligen lärer nalkassin fullbordan, sedan Kongl. Maj:t, med ogillande af konsistorii åtgärd äfven i denna kompetensfråga, i nåder förklarat Wikström berättigad att aflägga predikoprof och komma under omröstning — förutsatt likväl, att inga nya upptåg kunna utfunderas, som störa den vanliga, genom författningar stadgade ordningen för fortgången deraf. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — FIF går afton fanns på den så kallade Nya vägen å norrmalm en död mansperson, snickarcgesällen Johan Adolf Eklund. — Angående det olyckliga unga fruntimmer, Bernhardina Enholm, som den 44 dennes blef öfverkörd och under vägen till lazarettet afled, har hr assessor Grubbens, efter ä henne anställd besigtning, afgifvit det betyg, att hon af öfverkörningen fått en så hård tryckning å underiifyet, att lefvern brustit sönder i flera stycken, deraf blodutgjutning uppstått i bukcaviteten, hvilka skador äro absolut dödande. — I Aftonbladet för sistl. mändag är omnämnd en vid Riddargatan å Ladugårdslandet föröfvad inbrottsstöld, hvilken tillgått på det sätt att tjufyen, medelst begagnande af falsk nyckel, beredt sig inträde i ett rum på nedra botten, samt derstädes tillgripit åtskilliga klädespersedlar m. m. Vid polisransakningen härom har äfven förekommit en angifvelse emot målsegaren, om obehörigt och våldsamt förfarande mot en person, som säger sig hafva blifvit, ehuru oskyldig. inblandad i saken. Det är vid förhören uppgilvet, att den bestulne, stenhuggaren W., straxt efter det nämnde stöld blifvit begången, ankommit till stället, och då, biträdd af tvänne stenhuggeriarbetare, på misstankar fasttagit den första person de fått syn på, hvilken var en af W—s bekanta, muraregesällen D. De förde honom till last, att han vid tillfället varit synlig, utanför huset. Oaktadt D—Ss protester, hade stenhuggarne dragit åstad med honom, tills polisbetjenter tillkommit, då han, på dessas föreställningar, blifvit befriad. W. påstod äfven inför poliskammaren, att D. föröfvat stölden. Denne sednare, en ung man af godt utseende, åberopade åtskilliga af sina bekanta till vittnen om sin frejd och sin oskuld uti ifrågavarande fall, och hade skaffat sig en advokat, hvilken vältaligt skildrade den skymf, som tillfogats hans hufvudman, och som troddes vara föranledd af hat och hämndbegär; samt yrkade att W., äfvensom de som biträdt henom vid D—s olagliga arrestering, måtte blifya häktade, och derigenom ett exempel statueras till varning för dylika våldsamma angrepp emot den personliga friheten. Öfverståthällareembetet fann dock ej anledning att bifalla denna begäran, men lemnade D. öppet, att vid vederbörlig domstot, dit målet remitterades, framställa de päståenden, hyartill han kunde finna sig befogad. — Till poliskammaren hade en vågskrifvare S. en dag i förra veckan blifvit uppkallad, för det han under några dagar hyst dansören W:s hustru, hvilken afvikit från sitt hemvist. Hr S. lät sig icke förskräcka, utan afgaf en förklaring, hvilken började sa här: Figuranten vid kongl. teatern L. A. W., som enigt kongl. poliskammarens protokollsutdrag för d. 17 Juli 1844 gjort sig känd för det märkvärdiga mået af sex runstycken rgs mynt, har nu velat försöka komma under Missgerningsbalken... Hr S. uppgaf, att denne förmätne figurant illa behandlat sin hustru och svärmoder, m. m. och yttrade farhiga, att W. sökte återfå sin hustru,för att derigenom, kanhända göra ett blodigt otfer. 8. hemställde derföre till hr polismästarens kända rättvisa, huruvida en sädan figurant som W. kunde i sitt bo återfå sin hustru, innan Kongl. Maj:t i nåder sig deröfver yttrat.. Den för målets utgång vigtigaste upplysning man kunde hemta af hr S:s pathetiska anförande, var välatt han var svåger till hustru S., ty sedan W. förnekat hvad S. uppgifvit, utom hvad beträlfade svågerskapet, och S. lemnats tillfälle att ådagalägga sina uppgifters riktighet, blef han frikänd från ansvar för hysningen. EAT RTR ww m TYERES APR ERS ATT TT ENAS NA