utt den icke efter några förutgående etyder kan exequeras, helst af personer, som, med hänseende ill sin ställning i lifvet, alltid kunna påräkna ett någorlunda betydligt antal klackörer. Men, medan vi nu kommit in på kapitlet om exempel, så vill jag äfven, till stöd för min åsigt, åberopa ett. Fru F., ni känner ju henne, hon, som med sin man väntas i dag till brunnen., — Fru F.! ni skämtar, min nådiga friherrinna! Jag har visserligen icke sett henne efter hennes giftermål, men det var likväl jag, som, i fall ett så okonstladt uttryck tillåtes mig, gaf F. adress på henne, sedan jag under en några veckors badsejour i Falkenberg gjort hennes bekantskap. Då, min friherrinnal var hon en täck, blåögd flicka, som, Om jag minnes rätt, redan gjort eröfringar bland stadens fabrikörer; men några talanger för sällskapslifvet förrådde hon visserligen icke; hennes konversation förrådde till och med enfald., — Det är sannt, fru F. blixtrar aldrig af infall, hon strör icke omkring sig granna fraser och klingande obetydligheter. Hon är tyst, nästan blyg. Men hvilket förstånd, hvilken naturlig takt i hennes sätt att föra sig. Ni känner hennes man, med hans råa lynne, hans låga passioner, hans stalldrängsmessiga natur! Huru mycken mildhet, huru mycken undfallenhet, huru mycket verkligt behag sätter hon ej emot det outtröttliga prat om hästar och hundar, hvarmed han från morgon till qväll underhåller henne, emot de förbiseenden, troligen af honom sjelf omedvetna, dem hon 1 silt eget hus dagligen måste uthärda. Mången, född och uppfödd inom en högre sfer, skulle svårligen så riktigt hafva upp