ni, med en liflighet, hvilken nästan smakar eZ0ism, här tar i försvar, alldeles icke är något så upphöjdt, så bålstort, att ej blotta imitationsförmågan skulle kunna hinna dit, att ej ett vanligt sundt förnuft, vägledt af en naturlig takt, här skulle kunna slå sig igenom, utan äfventyr att finnas löjligt. Se t. ex. skådespelerskan. Ni vet, att hon i allmänhet icke inlåtes i det högre societetslifvet. Blott i aningen, i inbillningen har hon sett de lysande fåter, hvilkas drottning hon dock på seenen måste vara. Och ändå — hvilken hållning, hvilken ädelhet! Man påstår ju, att damerna i S:t Germain besöka Theatre Francais, för att af mamsell Plessy lära sig att vara markisinnor! Hur står detta tillsammans med edra satser om nödvändigheten af snart sardt en uppfostran i skötet af societeten, för att en gång i denna kunna gå och röra sig, utan att trampa sina grannar på fötterna, utan att stöta omkul thebrickor och välta buffeter öfver ända. — pFlytta skådespelerskan från scenen in i förmaket, och ni skall finna, att hon icke der är den. samma som mellan kulisserna. Hvad som äl grace på teatern, är det icke alltid i salongen Hvad som gör effekt vid skenet från rampen, skull vid skenet från karceln på divansbordet göra en dast munterhet. Skådespelet arbetar sig aldri upp till en sådan bild af verkligheten, att ma neren hos båda blifva adequat desamma. Men i alla fall, en skådespelerska är här intet lämp ligt exempel. Den egentligen så kallade societe tens dörrar äro visserligen för henne stängda Men, är hon vacker, är hon snillrik, är hon be hagsjuk — och den, som icke är det, borde al drig hafva blifvit aktris — blir hon antagliger