Aftonbladet – 16 april 1845, sida 1

TITVTV HJGBV HIT YIRG IVP ICA I BL UULIdpen LU NSRULWCL ålagda pligt, hvilken Utskottet nu går otier-för. måga fullgöra. . Dervid kan Utskottet dock icke nu öfveriomna ett fullständigt yttrande öfyer de framlagd rörslagen. Till den granskning, som för sådant änd erforI drats, bar Utskottets tid hittills varit iräcklig; men då förslaget till strafflag hvilar på vssa bestämda, i serskilda kapitel uppgifna grunder. har T Utskottet trott sig i första hand böra underställa I Rikets Ständers pröfning de af dessa grunder. hvilka . hafva det väsendtligaste inflytande på lagen, utan att likväl Utskottet ansett sig d-riböra afbryta den vidåre granskning, som tillkommer Utskottet. . De ämnen, som Utskottet således fi t böra utgöra föremål för detta utlåtande, afbs,d!2s ; straffj lagens 2 och 6 kapitel, af hvilka det f omfördt . med den sefskilda lagen om verkstä if fängesestraff. bestämmer de straff, som c lagen ådömas må, eller det straffsystem man soke: införa, och det sednare talar om de alimörna grunder, I hvarefter straff mätas skola, så ock om ättning leller förändring af straff i vissa fall, uppställler deremot det så kallade lafitudssystemet xvid straffAR de s stemer, hvilka sinsemeilan ega ett Oskiljaktigt inre sammanhang, har den oTontliga uppmärksamheten jemväl hufvudsakligen ufvil fästad; och olika åsigter samt omdömen hafva i sfseende 4 derå äfven blifvit framställda... Den st ippmärksamt mödat s:g att vinna kännedom om det busadsakliigaste af hvad som kunnat leda dertil! ör nu inför rikets Ständ:r framlägga sina tankar i denna för I samhället djupt betydelsefulla fråga. Då straffens art och natur mest ingripa i brottI mä!slagstiftningen, har Utskottet ansciu sig i främsta rummet böra dröja vid det nu ifrågastöilda t Straffsystem. : Innan Utskottet imedlertid ingår i en gpärmare I framställning och granskning af hvad Streigens 2 kapitel, i sammanhang med lagen om vert ställighet af fängelsestraff, i denna del innehåller. fordrar ordningen, att Utskottet i korthet redog vode åsigter, som legat till grund för nu förevarasde örslag. Antagande statens rättighet att straita såsom gifven, och erkänd, har man vidare trott positiva lagstiftningen kunna med säkerhet ants2 dån i förnuftet djupt grundade föreställning in hotar förbrytare med straff i det hufyuds damål att genom sådan varning förekomma Fr; . :h deraf följde, att straffen borde ega den egons alt afskräcka från brott. Men då lagstiftnins medlertid ieke kunde påräkna att genom sj. 3 aThotet tillvägabringa. allmän Tlaglydnad och rota hvarje brott, så att tillämpning af straffiagarns uf sigsjelf förfölle, måste den tillika vid y :! straff afse brottstingens. förbättring. Dertill lågo trysl en tydTlig anvisning i straffets förstnämnus Angdnäl. TY det vore för stäten af stor vigt, att (5,1: en, när han efter undergånget straff får återgå ti: samhället, ej der inträder lika eller mora förderfvad: än förut, färdig att bega nya brott; och denna straff ns rigtning bestämdes dessutom icke ensamt af starens omedelbara intressen, utan understöddes af ännu högre och betydelsefullare skäl, hvilka -hade ) grund i sjelfva kristendomens anda och den kultur. folken. numera uppnått. I öfycrensstämmelse. med dessa åsigtor bar beredningen trott sig ur föreslagna lagen böra utesluta åtskilliga i nu gällande lagstiftning sialgade straffarter, såsom spöoch risstraffen, landsförvisning och alla så kallade skamstraff, såsom afbön in:ör rätta brottslings utställande vid påle att skämmas samt kyrkoplikt, den der, ehuru icke ursprungligen ett straff, likväl numera så anses, äfvensom Konfiskatiom af förbrytarens egendom; varande ytterligara tillstöd härför anmärkt: i afseende på spöoch risstraffen, att de ej voro förnuftsenliga, emedan vid deras antagande menniskan betraktas endast såsom sinnligt väsende, med åsidosättande af allt afseende å hennes förnuftiga natur; att de icke verkade til förbättring, utan till förstöring På den, hvars känsla af menniskovärde ej vore alldeles förslöad, neds!og hans sinne, qväfde hvarje föresats att öfvergifva brottets väg och bragte honom till förtviflan eller förbittring-mot samhället, under det den mera moraliskt förderfyade föc ga afskräcktes genom dessa hastigt öfvergåonde straff, som lemnade honom snart tillfälle att fortsätta en lastbar lefnad; att do äfven voro orättvisa, emedan deras verkan, så i fysiskt som moraliskt afseende, kan vara ganska olikartad, samt att straff af denna art voro af folkens allmänna rättskänsla och tänkesätt i nyare tider allt mer och mer ogillade; beträf-: fande landsförvisning, att det YOre ett föga verksamt varningsmedel, hvilket ej eller afsåg den brottsliges förbättring; att detta straff kunde i sin tilllämpning urarta till ytterlig stränghet mot den medellöse, som tillika saknade personlig förmåga att förvärfva nödig utkomst på främmande ort, då det deremot medförde ingen olägenhet för den rike, eller den, som eljest vore i tillfälle att hvar som helst sig försörja; att det innefattade en orättvisa emot den fremmande stat, som belastades med brottslingen, och vore opolitiskt, emedan ett utbyte af brottslingar stater emeilan deraf kunde föranledas; att landsflykten ör den, som brutit alla de band, hvilka förenade heom med familj och samhälle, inneburc en ringa betraffning, men åter för den, som skiljes från ömma nhörige, ett kärthem och ctt älskadt fosteriand, ore ett grymt straff, som verkade i så måtto orikigt, att det drabbade mindre hårdt den, som egde änsla blott för sin person och egen vinning, än den, om fästades vid samhället af så många återhbållande and och således vore den för allmänna säkerheten ninst farlige; och ändtligen att, i fall i andra stater tadgades, att brottslingar från främmande länder ej inge cmottagas, deraf följde, att landsförvist person ngenstädes kunde få uppehälla sig; rörande skamtraffen, att do ej eller verkade till förbättring och, i vidt varning dermed åsyftados, förfelade ändamälet ch åstadkomimno Snarare förargelse, samt slutligen vad angår konfiskation af förbrytarens egendom, it denna i vissa fall nu stadgade tillsats vid dödsraff drabbade, icke förbrytaren, utan hans oskyldi2 familj. Peremat upptager Lagförslaget, såsom allmänna raffarter, blott 4:0 Dödsstraff: 92:0 Frihetsstraff ;h 3:0 Böter. Ingendera af dasca cimaftoneun. så