Aftonbladet – 15 april 1845, sida 1

mv JM MILVIIDe KORRESPONDENSARTIKEL. Christiania i April 1845. I mitt förra bref lemnade jag några bidrag till bedömmandet af vårt sociala tillstånds beskaffenbet på det hela taget, och af det egna sätt hvarpå de visa sig i förhållande till ett kunzsligt hof. Det är likval icke ur denna synpunkt, som Konungens vistande i Norges hufvudstad på denna tid företrädesvis förtjenar att betraktas. Det är i andra och mer väsendtliga riktningar, som detta onekligen skall komma alt bära de nyttigaste frukterna för landet, då icke endast Hans Maj:t sjelf, utan äfven len kungliga familen derizenomfår anledning Lill alt närmare införliva sig med de för Norge esendomliga ställningar och förhållanden. Konunvafamiljen tilihör båda rikena lika mycket och bör således icke vara mer främmande för det ena af dem än för det andra. Det är ock allt sköl att antaga, att Hans Maj:t begagnar sin häryaro att göra sig så noza bekant, som möjlist är, med personer och saker, hvartill icke endast reseringsverksamheten i statsradet, utan äfven stortbingets sammanvero erbjuder en förträfflig anledning. Hans Maj:t arbetar 2 å 3 dagar i veckan med sitt statsråd, och liksom reseringsärenderna derigenom fått en kraftfullare och snabbare gång, så är det äfven att hoppas, att den närmare kännedomen om landets behof och formernmas väsende samt betydelse, hvilken Hans Ma :t nu förvärfvar sig, skall komma att utöfva en fortfarande nyttig inflylelse på landets styrelse i allmänhet. Med de flesta af storthingets medlemmar, hvilka ofta äro inbjudna på hofvet, och med flere andre persontr, så väl i som utom embelsmanna-ståndet, har Hans Maj:t nu gjort personlig bekantskap, och med Hans klara blick och sunda omdöme kan man vänta, alt en sådan bekantskap i flera afseenden kommer alt blifva fruktbärande för fiderneslandet. De offentliga inrättningarna och milda stiftelser hafva äfven blifvit hedrade med de kungliga personernas besök, och att de två äldsta kongl. prinsarne, genom bivistande af universiletets föreläsningar i flera kunskapsgrenar, på ett mera omedelbarligt sätt lära att känna de norska förhållanderna, så väl i politiskt och juridiskt, som iw bistoriskt och litterärt hänseende, framställer naturligtvis ett för norrmännen i allmänhet kärt och betryggande fenomen. Universitetets lärosalar äro på de timmar, då de hedras af de kongl. gästernas besök, merändels alldeles öfverfyllda, och i synnerhet är detta tillfället vid-de föreläsningar, som lektorn i filosofien, Hr Velhaven, båller öfver valda afdelningar af Norzes litteratur-historia.Oaktadt universitetets största auditorum, som eljest endast begagnas vid anställandet af embets-examina, vid dessa tillfällen användes, är trängseln likväl så stor, att icke endast stolar och bänkar, utan äfven pulpeter, fönsterkarmar och dörrar upptagas af sittande, stående och hängande åbörare; men icke dessmindre herrskar ibland denna tätt sammanträngda menniskomassa en sådan stillhet och spänd uppmärksamhet, a!t man öfver hela församlingen kan höra hvarje ord af den klara hänförande föredragningen. Hr Velbaven, som icke endast genom sina skaldestycken, utan äfven genom sin öfriga litterära verksamhet och genom den inflytelse han baft på den unga norska litteraturens tillstånd är äfven-känd i Sverge, hörer still dessa naturer, hvilka långt ifrån att förslöas och slappas genom kamp och motgång, tvärlom derizenom skärpas och stärkas. Han har kämpat och lidit mycket, men han har gått segrande ur striden, och har slutligen tillvunnit sig det bifall, som så linze vägrat honom. Den plats han nu intager, är hans välförvärfvade oci fullgiltisa egendom, som ingen mer kan göra honom stridig, och den sinnets bitterhet, som striden uppväckte i hans Ismaölitiska dagar och då skaffade honom alltid nya fiender, är nu så luttrad och rensad, att den förmodligen icke skall föranleda flera anstötelser. Hans ädla karakter, hans djupa oeh klara frihetsoch fosterlandssinne, hans talangfulla verksamhet hafva trängt fram genom alla de hinder, som ond vila och ett af omständigheterna framkalladt misskännahde lade i hans väg, och han bekläder nu med heder och till allas tillfredsställelse sin plats, såsom universiletets lärare, under det hans skaldestycken, hvilka alla bära en äkta nationalpregel och icke mindre utmärka sig genom tankerikedom och tanked up, än genom plastisk fulländning i formen, detta utmärkande drag af den äkta konstnärsbehandlingen, tillvinna sig allmän uppmärksamhet, så väl i hans ezet land, som Sverige och