Aftonbladet – 12 april 1845, sida 2

tillfogade smädelser; med den anmärkningen, alt då man gerna torde vilja framställa några affälliga katolikers smädeord och trosbekännelser, såsom uttryck af hela den katolska kristenhetens tänkesätt, så har ifrågavarande församling kännt sig uppfordrad att offentligen uttala detta, såsom ett afvisande och en frånsägelse, samt till ett intyg om församlingens vördnad för biskopen. Men till förekommande af misstydning har församlingen med afsigt ej framlagt skriften att undertecknas af sitt presterskap,. Mot denna demonstration kan vwisst ingenting vara att anmärka, med förutsättning att de som undertecknat adressen, gjort så i fullkomlig öfvertygelse om upprigtigheten 1 biskop Arnoldis försäkringar angående den ,osömmade råcken, och utan något hyckleri. Men den har icke hindrat dem af Berlins katoliker, som ej delat samma tro, från stiftandet af en kristet katolsk kyrka, representerad jemte de öfriga på kyrkomötet i Leipzig, och hyllande Ronges åsigter utan undantag ). — I Wärtzburg bor en jude, som först låtit döpa sig till protestant och derefter till katolik, samt sedermera, likt den bekante Nini-Moulin i Eugene Sues Vandrande Jude, i flera år uppburit en pension af jesuit-orden, för sin talang som andlig skriftställare och, till följd af något hemligt beskydd, fortfarit att vistas i Wärzburg, i trots af en stadsförvisning från dervarande verldsliga polis. Denne trefaldt invigde andans stridsman har nyligen blifvit kallad till Rom, med hänsende till den katolska protestantismen i Tyskland. Hvad han kan uträtta der, eller vid sin återkomst, till romerska kyrkans försvar, kan naturligtvis ingen, utom hans andliga superiorer, gissa på förhand. Till detta inskränka sig de rent papistiska demonstrationerna mot den nya församlingen, hvilka för närvarande uppenbarat sig offentligen. Men det är ett annat tidens tecken, långt märkligare än de nyssnämnda, att denna kyrka äfven mött ovilja och förkastelse från ett håll, der man minst skulle förmodat det: nemligen från en del af den protestantiska prelaturen i Tyskland, och att denna antagonism förråder en långt slugare beräknad ledning och fullt ut så mycken, om ej större, hätskhet, än hittills röjt sig hos de öppet ultramontana vedersakarne. Berlins Kirchenzeilung, organen för den der herrskande retrograda och pietistiska rigtningen, har brutit stafven öfver Ronge och hans anhängare, genom en förespegling, hvilken, i fall den kunde lyckas att vinna afseende hos de politiska myndigheterna i Tyskland, skulle bereda den kristna-katholska kyrkan långt svårare hinder, än den, åtminstone i de protestantiska staterna, någonsin kan befara från Rom. Hengstenberg, en af de hätskaste ortodoxerne, betecknar deri Ronge som en kommu nistisk apostel, en, som det heter, i denna tidnings nätta språk, bekransad Isaschar, som ej har en enda kyrklig åder i sig. — En annan bekant ifrare, Guerike i Halle, har utgifvit en liten ströskrift: Die freien Katholiken und die Lichtfreundepv, hvari han förmenar att en kyrka, sådan som den romersk-katolska, hvilken i flera uppenbarelser af sina klosterinrättningar bär de mest betydelsefulla vitsord om välsignelserika praktiska tendenser, besitter för stor andlig kraft, för att kunna skadas genom det moderna liberala skriket, och kan endast åtkommas genom sannt andliga vapen,. — Sjelfva påfveväldet och jesuitismen — fortfar den protestantiska theologen — ,äro zenom koncentrationen af alla menskliga krafter valltför väl organiserade, i mensklig mening, för alt ej gå menskligt segrande ur hvarje strid. Till följd häraf må man icke hoppas, att den romerska kyrkans bestånd har någonting att frukta genom det nya tyskt-katholska, eller så kallade apostoliska kyrko-o väsendet, hvilket år 1844 grundlagts på tvåfaldigt vis: å ena sidan genom Johannes Ronges förmätet reformatoriska och ändå blott negativa upplysnings-sträfvande, samt hans malterialistiskt tyskeri uttalande sändebref mot den Trierska rock-expositionen, men dermed äfven mot den positift historiske, fastän beslöjade, Christus sjelf (?); å den andra genom Czerskis så kallade apostoliskt-katholska Törsamling. Det bästa som kunde hända dessa trosbekännare, menar den protestantiske prelaten, vore, om de till slut toge sin tillflykt till den rena och fastslällda protestantismen,. En bland de katholska författare i Preussen, som med den ursinnigaste fanatism uppträdt mot den nya kyrkan och uppdukat de skandalösa anekdoterna mot dess stiftare, har företrädesvis vändt sig till den preussiska aristokratien och prelaturen, utan afseende på deras religiösa tro, och sökt framställa den kristna-katholska kyrkan såsom en samhällsomstörtande, all religion och all verldslig myndighet hotande sammansvärjning. Detta väd:ande till de mäkt :s personliga intresse har icke saknat framgång. Den — anmärker härvid en preussisk tidning — som har haft tillfälle att i den så kallade stora verlden betrakta åt hvilket båll denna samhällsklass sträfvar, kan det ej hafva undfallit, huru mycket de mest hetsiga katholska ifrare om) emför berättelsen i art. Berlin för i dag om BPerlinska Krist-katolikernas första offentliga guds