Aftonbladet – 12 april 1845, sida 1

hedrande resultat. Man hade förut sagt oss at Nordstjernan var ett mycket snabbseglande farty och svårt att täfla med, hvilket hela dess kon struktion äfven utvisar. Stackars Carlskrona! nt blir du dock efter,, tänkte vi, fastän du nys: seglat om en god engelsman (se milt förra bref Jag nämnde ju der att vi, på resan från Cadiz seglade om korvetten Scout); Imedlertid gingc vi med undergilvenhet vårt öde till mötes oc — trots alla spådomar — vunno äfven här priset Jag talar icke om detta, för alt på något vis viljs utmärka vårt fartyg; men blott för alt låta ei veta, alt man äfven i Sverige kan bygga fartys som duga. Och, emedan det gifves allt för få tillfällen att låta utlänningarna få lära känna oct respektera vårt sjövapen, är ett dylikt med dett: icke utan sitt intresse. I engelska kretsar tala man om ingenting så gerna som om sjöväsendet Hafvet är för Albions son hvad skogen är föl den nordiske jägaren. Der spejar han med lust omkring och lägger märke till allt hvad som kommer och far. Våra profceglingar hafva äfven de sednare dagarne observerats i Tanger, och säkerligen har man i Gibraltar ifrån många håll följt oss med uppmärksamma blickar. Medan vår eskader legat i Gibraltars hamn halva sjö officerare af många olika nationer besökt den oct alltid yttrat sig på det fördelaktigaste om densamma. I fall det ej såge skrytsamt ut, skulle jag äfven citera ur Gibraltar Chroniele, för di 13 Febr. en artikel, som uttrycker mycken välvilja för Skandinavien och särdeles en högst smickrande artighet mot våra eskadrar. Om användharheten och värdet af våra kanonjollar och vår s. k. lilla flotta hafva dock utlänningarne och isynnerhet engelska sjöofficerarne — efter hvad jag förnummit — icke någon hög tanka. Jag förstår naturligtvis icke saken; omnämner bara : förbigående deras tanka, hvilka man kan betrakts såsom kännare. — Men när jag talar om främmande militärer, kan jag icke uraktlåta att med