Aftonbladet – 10 april 1845, sida 1

VMPRF VA ÄV ————L Svane, Svane sälle, hvart ska du gå? Jag ska gå till sjöa-strand, två båd mig och mina små, För min ro, för min ära, För min tro, för min lära, Kommen ifrå Söderne-land. Och detta sjöng hon i de mest vemodiga och och trånfulla molltoner, men så melodiskt vackra, för sina. små, som snart skulle blifva så rentvagna! Icke mera syntes den arma modern bland. annan glad ungdom, derull hade hon nu hvarken tid, håg eller — — — kläder; rosorna på kinden hade flytt den stackars unza Beata eller Tomtesan,, såsom hon nu kallades, och på den torftiga klädseln såg man åtminstone alt hon icke tog något från barnen för att värma sig med, och på de magra dragen, att hon icke åt upp brödet för dem. Det gjorde mig grufligen ondt om henne hvar gång jag såg henne stå i farstugudörren och vänta på postväskan med så stor otålighet, att hona ej ens nändes gå in i något af tjenstfolksrummen, för att ej onödigt fördröja tiden. Jag kastade då ofta en tanka till det der som hon tänkte på, det der som hon längtade till, det der hemmet som — äfven när det är blottadt på allt, utom hunger, elände och ... kärlek — dock är qvinnans enda paradis. Men — när jag icke såg Tomtesan, så — glömde jag henne, och hade icke tänkt på henne på länge, då en sen vinterafton den underrättelsen inlöper, att en vådeld syntes på något afstånd, Vårt tjenstfolk, d. v. s. den manliga delen deraf, skyndade dit, våra unga herrar likaledes; men vi fruntimmer måste slutligen lägga oss, innan vi kunde afvakta deras återkomst. Och somnade gjorde vi äfven, tröstande oss med den vanliga trosartikeln vid dylika tillfällen på