Aftonbladet – 9 april 1845, sida 4

På Herrar P. A. Norstedt å Söners förlag bar af try ket utkommit: Samling af diverse Uppsatser rörande Sver ska Kyrkoväsendet, utgifven af Svensk Församlingens i London nuvarande Pa stor Herr Magister G. W. Carlsson som torde förtjena en allmännare uppmärksamhet. I 292: häftet af Frey finnes den sålunda bedömd: Utgifvaren nämner i förordet, att. denna samling blifv föranledd af några artiklar, hvilka han läst i Evang. Ki ghen-Zeitung, och förnämligast af ett utdrag derur, so förekommit i The English Review. Arbetet består af ö versättningar ur nämnde tidskrifter jemte bifogande af D L. A. Anjous anmärkningar vid den uti The Engl. Revie införda artikeln ,Sweden. Pesent Condition of the Church Man kan visserligen icke neka, att det är rätt ömkli; att påse, huru en resande Tysk individ, som endast fläck tals och heit hastigt besökt vårt fädernesland. utgjuter sij så snart han väl kommit hem, i jeremiader öfver vårt til ständ i afseende på de vigtigaste angelägenheter, och, efte att hafva bedröfvals och bedröfvat, slutligen höjer en för bön för det arma landet, såsom läge hela vår syndaskul på hans axlar. Efter några vattenbad vid-våra strände och några middagar i ett och annat gästfritt svenskt hu är han allvetande och känner den svenska kyrkan i botter Ett prof på bans missnöje och otålighet må anföras, cc märk, att närmaste an!edningen till hans ängslan för vå skuld är kungörelsernas uppläsning från predikostolen Hvad skall ni säga om detta, yttrar den Tyske resander hvar kan den evangeliska kyrkan finna ord för sin smär ta öfver denna dotters sjukdom? Ar det icke, som vor denna sjukdom redan till döds, som .vore hela svenska kyr kan under fördömelsen? Och äfven om vi icke tro detta ehuru vi nästan frukta det, så kunna vi dock, oaktadt de olägenhet, för hvilken vi sjelfva blottställa oss, icke annö än besvärja de svenska bröderna, hvilka Gud gifvit nåd ti bot och bättring, att rätt betrakta den gudomliga hemsö kelsens tid för deras förstörda, utdöda kyrka. Enskild och så mycket som möjligt äfven allmänt, anhälla vi me böner och tårar, med varning och bestraffning, att de Herrans namn aflägga vittnesbörd emot en sådan död, oc för lifvet, det må rätta i tid eller otid.n Visserligen är detta en sträng dom öfver oss fattiga sven skar, och huru skola vi bestå domen? Men domaren tycke sjelf frukta, att den är förhastad, då han säger sig ej vett om han dömer pi rättan tid eller otid,. Det vore för ho nom sjelf kanske ej illa, om äfven den oron gjorde sig gäl lande. Den ena kunde vara så god som den andra. Re är mera förhärdad, än utgifvaren, och lugnar sig de med, att den svenska kyrkan icke står och faller med e resande främlings bättre eller sämre vitsord. Hon har, så som hvarje dess medlem, att fortgå till sitt mål, genor ondt rykte och god! rykte. Imedlertid saknar den svensk allmänheten icke anledning till tacksamhet mot utgifvaren, at han meddelat en fullständig öfversättning af den Tyska gäs! vännens afgifna omdömen. Den kan leda till åtskilligt god! och, om icke annat, lära oss, att äfven utlänningen kan ta la i vädret, och göra mången svensk tunga försigtigare valet af siva ord, under de der lärorika och förtreliga stun derna med de visa från utlandet. Det är eget nog, att de stränge domaren, så öppen och frimodig han eljest är, lik väl visar sig ytterst mild mot dem, bos hvilka han blify inbjuden, eller eljest kommit i beröring med. Hätskhete drabbar således egentligen blott dem, som han icke kännet Man skulle tro, att det vore en reformert, som granska våra kyrkliga förhållanden, från synpunkten af ett absolt nådeval. Ref. anser icke nödigt, alt här ingå i någon v derläggning af resandens uppgifter, helst som D:r Anjou en skriften bifogad förtjenstfull uppsats upptagit och be svarat det mesta. Ref. vill blott nämna, att en del upp gifter sakna all grund, t. ex. hvad som säges (s. 99) ar en berättelse rörande Biskop Hedrån, som skulle hafva ut märkt nykterhetsvännerna såsom en sekt. Ref. var till städes vid den uppgifoa sammankomsten i Stockholm, me erinrar sig intet om detta. För öfrigt äranmärkningsvärd! att allt, som icke öfverensstämmer med Tysk sed, utgör huf vudföremål för resandens tadel. Så får näsduken i pre stens hand icke vara i frel, icke ordensstjernan utanp den presterliga drägten, icke vårt sätt alt gå till väga vi kommunionen. 1 afseende på sistnämnde punkt, är ref. öf vertygad, att Sverige alldeles icke skulle vara mera beiå tet med att tillbyta sig den Tyska seden. Så eck i myckt annat Hvad de anmärkningar angår, som utgifvaren i neter fram ställt, äro de, ehuru korta, ratt goda. Genom misstag vi tryckningen har, s. 166, influtit en punkt (Luthers förfö! jelse), hvilken rätteligen bar sin plats i slutet af boken, mel detta är i de flesta exemnlaren rättadt. anade AE ben Ut en: småstad, i en af rikets förmognar arter med siölägenhet från Hufvudstaden, kan nu ge