Aftonbladet – 9 april 1845, sida 1

ag ee SO PEST PPC SB VP METE VT FFS VR torde kunna, derest riksdagsarbetet med kraft och allvar fullföljdes, jemväl med slut afhjeipas; hvarjemte i konferensen det aftal träffades, att sedan Kongl. Maj:t mot slutet af månaden till hufvudstaden återkommit och erfarenheten under tiden ytterligare hunnit stadga sig om ärendernas gång och fortskyndande, fråga skulle väckas att hos Kongl. Maj:t anhålla; det Högstdensamme ville bestämma den dag i Maj månad, då riksiagen mätte afslutas. Hr Wern: Bet olyck sbudskapet, om riksdagens förlängning. förmodar jag med bedröfvelse skail afhöras af många flera än mig. Åtskilliga gånger hafva vi låtit förleda oss till begäran eller medgifvande deraf, och oaktadt det vid vår sammankomst var lofvadt, att mötet skulle blifva af kort varaktighet, gå vi nu här skiljde från hus och hem, från allt hvad kärt kan vara, lemnande våra enskilda angelägenheter att gå vind för våg snart i 40 långa månader. Och all denna uppoffring, allt detta borttrånande, har det medfört någon tillfredsställelse, kunna vi påstå oss hafva gjort någon synnerlig nytta? Jag må bekänna mig icke anse det så. Stora anslag hafva vi till improduktiva företag beviljat; se der hufvudsaken. Och de tvenne stora frågorna, reform i grundlagen och en mildare men förbättrande brottmälslagstiftning: kunna vi med handen på hjertat pästå, att vi hafva någon förhoppning att nu drifva dem igenom, om vi också sträfvade ytterligare tre, fyra månader? Hvem som tagit del i Konstitutionsoch LagUtskottens öfverläggningar måste erkänna, att vi i seghet, i ajurneringsuppfinningar, med ett ord i riksdagstaktiken, ingalunda kunna mäta oss med våra vedersakare. Men vi skola till våra hembygder återföra en obelåtenhet, som tager rot; andra ombud skola infinna sig, som med lika ihärdighet och kanske mera värma yrka reformen, och en älskad, en välvillig Öfverhet skall lyssna till folkets önskningar, skall finna sig omätligen vinna i styrka då så sker. Gustaf I:s, Carlarne IX:s och XI:s regeringar äro derpå lysande exempel. Denna långtråkiga, offentliga stora disputationsakt, som icke leder till något resultat, gör den oss icke snart sagdt töjliga både inom och utom landet? Låtom oss då hålla. oss fast vid Konungens trösterika budskap, att få skiljas åt den 24 i denna månad, såsom vid en räddningsplanka, vi alle, som bo i afiägsna landsorter och längta att få återvända till våra borgerliga yrken. Jag slutar, som jag börjat, med en protest mot riksdagens förlängning. Hr Petrö: Då Borgareståndet fästat en synnerlig vigt vid den af Hr talmannen omförmälte angelägenhet, som utgjorde förnämsta föremålet för gårdagens talmanskonferens, anser jag mig böra redogöra för hvad jag dervid hufvudsakligen yttrat. Jag har derföre i största hast upptecknat det. egentligaste af mitt mundtliga anförande vid samma konferens. — Detta anförande lyder sålunda: Talmännens rådplägande församling kan utan tvifvel ega ett stort och afgörande inflytande på riksdagens gång och karakter. Den öppnar, i fall den är cnig och stark, en utväg att sammanhälla de stridiga elementer, som Riksständen sig emellan förete. Den har då i sin makt att utöfva en moralisk supremati öfver Riksens Ständer. Detta förhållande förklaras af den ställning, hvari Riksstånden befinna sig till sina ordförande. Intet Riksstånd — vore det än sammansatt af ledamöter med ett afgjordt partisinne och en lägre bildningsgrad — kan undgå att inse huruledes det mäste låta sig angeläget vara, att förvärfva ett visst anseende i det allmänna. Detta anseende beror i främsta rummet af Ståndens talmän. Besitta dessa ordförande redlig vilja, rättrådighet, lugn, oväld och arbetsförmåga, så verkar deras efterdöme välgörande på de af deras Iedning beroende öfverläggningar och på deruti deltagande representanter, Sakna de deremot förmögenheter för ordförandekallets värdiga uppfyllande, så röja sig hos vederbörande riksdagsmän verkningarna deraf i söndring, liknöjdhet, förslappning och fullkomlig frånvaro af den vackra egenskap sem engelsmännen kalla public spirits. Med skyldig tacksamhet erkännes både det nit, hvarmed Hr grefven och landtmarskalken, såsom den främste bland talmännen, föregått med exempel af ihärdigt arbete med riksdagsärendernes afgörande och Hr grefven och landtmarskalkens allvarliga bemödande att inom talmanskonferensen bereda stadgade åsigter öfver målens föredragning, samt att i detta hänseende tillvägabringa en förtrolig öppenhet talmännen emellan. Men då jag härutinnan gör all rättvisa åt Hr grefven och landtmarskalken personligen, finner jag mig likväl af omständigheterna uppmanad att, med hänsigt till Utskotten, vid detta tillfälle yttra några erinringar. Först bör jag likväl undantaga Stats-, Bevillnings-, Bankooch EkonomiUtskotten, hvilka, pris vare deras ordförandes nit, skicklighet och drift, nu kunnat förespegla ett slut på dem åliggande hufvudsakligaste göromål, de der, hvad StatsUtskottet beträffar, äro af en så omfattande art, att intet annat Utskott kan med StatsUtskottet jemnföras. Inom KonstitutionsUtskottet utsättes visserligen i allmänhet plenum till kl. 40 f. m. hyarje dag då Utskottet bör sammankallas; men arbetet, somåej sällan börjas förr än kl. !:, 41, slutas vanligtvis kl. 2, utan att någonsin på eftermiddagen fortsättes. Den hälft af Utskottet, som upprättat det föga mödosamma representationsförslag, hvilket 2:ne Riksstånd nyligen förkastat och de öfrige Ständen återremitterat, har af Utskottets andra hälft helt och hållet obesvärad egt mer än 2:ne månaders tid att oförhindradt Sreseätta sig med besagde förslag. Hvad man än små tänka derom, torde dock icke kunna förnekas, ur en särdeles längsamhet faller Utskottet till last. Utskottet har derigenom måhända ouppsåtligt ådragit sig den kanske icke otillständiga förebråelsen, att onyttigt förbala tiden, för att förhindra möjligheten att ett förslag till nationalrepresentationens ombildning kunde, antingen i följd af Utskottets egen framställning eller på grund af vissa Riksstånds särskildt uttryckta gemensamma tankar, varda genom omröstning i Förstärkt KonstitutionsUtskott antaget att hvila till nästa riksdags grundlagsenliga behandling. Vid dylikt förevetande kan med skäl frågas: hvad i dessa (omständigheter må, i anseende till representationsfrågan, göras? Visserligen kunna Riksens Ständer ålägga sina Utskott att påskynda de på deras behandling ankommande göromål; men om ett sådant förständigande lemnas utan afseende, måste likval Riksens Ständer låta dervid bero.