Aftonbladet – 7 april 1845, sida 2

lösryckt, målande scen ur pupproret i seraljen, som, rörande skönt, slutade i polisen. Hvad som serskildt gjorde det lilla spektaklet pikant, var en landshöfdings uppträdande deri, såsom Pere Noble. Det tillhör landsfaderligheten att ge försvar åt oskulden. Lapparne, Nordens urfolk, nu förträngda till polaröcknarne och den eviga snön, skicka, som bekant är, inga representanter till riksdagen, ehuru en liten dylik, bredmunt, mörklagd, pelsbeklädd figur ändå synes höra till karakteristiken af en svensk folkförsamling. Men, enär de äro kända som trollkarlar, har man kanske haft en viss försyn, att släppa in dem inom representationen, ehuru visserligen, i våra dagar, en eller annan dylik der icke skulle vara ur vägen. Måhända har man också tilltrott sig att, på egen hand, kunna utan Lappar åstadkomma lappverk. För att imedlertid, såsom minga andra, visa sig vid riksdagen, hafva Lapparne till Stockholm nedsändt några fullmäktige, de der slagit sig ned på Norrbacka värdshus, hvilket för närvarande nästan finnes förvandladt till en Lappsk koloni med betande renar och skidrännande lappar, med trolltrummor och renost, samt framför allt med hyrvagnar och nyfikne från hufvudstaden. Det är icke för intet, som i Stockholms Dagblad står med stora och dästa bokstäfver annonseradt: Åkning på skidor af de härstädes vistande Lappländarne, jemte deras rehnar, kan i afton omkring klockan sex åskådas vid värdshuset Norrbacka, der fjellfolket bor, Likväl kan möjligen någon läsare af denna pompösa anmälan inledas i en förmodan, att älven rehnarne åka på skidor, hvilket vi, för vår del, anse mindre troligt. Rehnarne vänta imedlertid endast på If. M. Konungens ankomst till hufvudstaden, för att ombyta egare. De lära vara bestämda till en byllningsskänk åt den nye Konungen af det fattiga, vilda, nomadiska lydfolket, som flyttar sina tält vid polarkrelsen. Äfven på Nya teatern har uppträdt ett par nomader af inhemsk härkomst, hvilka vi önska må bibetålla sig lika länge der, som Lapparne vid Norrbacka. Den ena nomaden heter: Uppasserskans; den andra: Det Otroliga. Den ena är lång, som långa lappskan; den andra liten, som en vanlig lapp. Uppasserskan måtte visst af sina föräldrar redan i dopet blifvit ärnad ull en dylik verksamhet. Hon heter Amanda. Föräldrar, som icke ha något annat att ge sina barn, ge dem vanligen vackra namn. Också har Amanda, som tusende hennes systrar på kafcer och restaurationer, blifvit af nöden injagad på den slippriga bana hon beträdt. Tryckande armod för dörren — en sjuk, döende mor — fruktlösa försök att få ett mödosamt, under tunga vakor förfördigadt handarbete någorlunda betalt! Hvem vill förtänka henne, att hon lyssnar till en mosters inbjudning att biträda vid hennes kafg, och innan kort ny Hebe, ådrar sig lystna blickar och varma handtryckningar. Den stackars Amanda blir, emot sin vilja, invigd i mysterierna af den otäcka, offentliga kurtis, som drifs på Stockholms restaurationer; hon får uppbära denna tvetydiga hyllning, halft chevaleri, halft hån, som egnas qvinnor af hennes kast. Stockholm är kanske, med undantag af Mineben, den enda punkt i verlden, der man påträffar sådane grupper, som en ung herre, hvilken, frukostkaffet framför sig, munnen full af mat och faddheter, med ena handen omsluter en uppasserskas tyranniskt snördå Hf, och i den andra åller en smörgås af vördnadsbjudande dimensioner. Det har på sednare tiden blifvit mycket vanligt att förligga vissa egenskaper inom vissa stånd och vilkor. Så ser man, af våra nyaste romaner och teaterpjeser, att bergsmän och ingeniörer nästan alltid äro hederligt folk; husarofficerare äro vanligen förförare; gardesofficerare något spelare, I mycket router, men obeskrifligt hyggliga; Kongl. sekreterare äro in summa ingenting; kammarjunkare visa sig serdeles fadda och enfaldiga samt äro fallna att tappa om ej hufvudet, åtminstone hatten, såsom läsaren ännu från Kröningsdagen, torde kunna erinra sig; e. o. notarier uppträda oftast såsom representanter af dygden, och doktorer ha en gång för alla bref på att vara charlataner. Förf. har i Uppasserskan bibehållit notarierne vid deras häfdvunna dygd, men, med hänseende till förförare, brutit sig en ny väg. Han har härntinnan degraderat husarofficerarne, och skaffat fram de stackars, föraktade kammarjunkarne. Pjesens förste förförare — ty det finnes en andre dito, — är kammarjunkaren, herr friherre Lurenstam, hvilken, såvida icke namnet varnade, borde bli ett förderf för allt hvad dygdig uppasserska heter. Friherre Lurenstam är ingen sådan kammarjunkare, som nyttjas på tiljan bara för att säga sottiser. Han är djerf, förslagen, företagsen, och en aning säger oss, att han icke vid voteringarne på Riddarhuset förhåller sig passiv. I Redan har han vetat att ställa den blyga Amandas hjerta fullkomligt till sin disposition; han har lärt henne att med kyssar trycka inseglet på de löften hon ger honom, och detta insegel bryts och förnyas oupphörligen; hon säger icke mera: NE a a RA Rang a dn ga a INSER SA REST TNA