Aftonbladet – 7 april 1845, sida 1

— — AA, MM Mn år som helst, ja århundraden, förlöpa. Ratio 1cgis är härför ganska klar, enär det icke alltid kan stå i slägtingars makt, att så hastigt förmå auktoriteter tll afdömande eller utredande äf en invecklad sak; men de, deremot, måste anses förpligtade att tillkännagilva sina anspråk och börja sin talan inom en viss förelagd tid. Jag håller mig mycket vid denna punkt, emedan, lika säkert som det är, att mer än hundrade år nu förgått sedan Famberts död, utan att de rätta arfvingarne ännu utbekommit sitt arf efter honom, lika visst är det, att redan 4740, det vill säga blott 42 eler 44 år efter den rike plantageegarens frånfälle, hans då lefvande anhörige i Vesterbotten genom landshöfding Gylengrip i Hernösand anmälde sig, först i utrikeskabinettet i Stockholm, och sedan genom det i Amsterdam, .:n3 Kan man bevisa detta?, Jag har dokument derpå. Detta är en primitiv knut af högsta vigt; och efter den följer en bel kedja af tilldragelser, dels ganska mysteriösa dels fuilkomligt afslöjade. Slägtingarne inskränkte sig naturligtvis först till en begäran om del af Jonas Berntsson Lamberts testamente, i händ sådant blifvit upprättadty samt af bouppteckningen efter honom. Dessa handlingar måste finnas antingen i Europa, i Amsterdams eller Ilaags archiver, eller i Amerika, vid Demerarys domstol Men aflägsna och fattiga rättsökande går man ej så hastigt tillhanda. Efier åtskillig tids förlopp insågo Lamberts anhörige, att skrifea icke gjorde nog, utan alt någon af dem såsom ombud måste resa ut, för alt personligen på ort och ställe taga reda på en härftråd, hvilken man syntes med flit vilja intrassla. Notarien Erik Haqvin Huss, slägt