Aftonbladet – 4 april 1845, sida 3

vid Fort William, der prinsen emottogs af generalguvernören sir Henry Hardinge, i hans palats. De följande dagarne besöktes Barrakpoor, det stället, der de Bengaliska trupperne ligga i garnison, samt sir Henrys präktiga landtgods; äfvenledes föranstaltades en revy will prinsens ära. Fyra Secapoysregementen defilerade för H. K. Höghet; de infödde trupperne äro högvexta och smala. Evolutionerna skedde med mycken jemnhet och sammanhållning. Särdeles intresse väckte ett 9:pundigt med indiska oxar anspändt batteri, som var rörligt nog för att kunna följa infanteriet öfverallt, till och med i galopp. Ett annat 9-pundigt batteri drogs af elefanter. Under fältslag brukas dock icke elefanter, emedan en sårad elefant icke kan styras. De sednaste underrättelserna från prinsen äro af d. 7 Jan., och hafva inträffat i Berlin d. 3 Mars. Det var ännu icke afgjordt, hvartut resan vidare skulle ställas ifrån Calcutta, emedan både i Pendschab och konungariket Nepaul yar oroligt. Imedlertid var det prinsens afsigt att besöka konungen i Oude, kanhända äfven att se Gangens källor och kasta en blick på Tibet. Hela resesällskapet befinner sig väl. — MARSKALK PBUGEAUD, ÅLGERIET OCH MAROCE0 ). Under den titel, som noten innehåller, har ett arbete i två band utkommit i Paris, hvilket är ej mindre lärorikt än -underhållande. Det: utgöres af reseskizzer, skildringar af krigsscener och flera arabiska berätte!ser. Arbetets allvarsammaste sida är den gripande skildringen af de onyttiga grymheter, som föröfvas af Fransmännen under deras förstörelsekrig mot Araberna; man har författaren att tacka för, att de blifvit framdragna för verlden, och vi hoppas att det brännmärke, som denna trycker derpå, skall hafva en välsignad verkan för framtiden: Historien skall en gång omtala, att man i Algeriet, under loppet af fjorton år, förstört Arabernas boningar, förbränt deras skördar, slägtat män, qvinnor och barn, samt att ohyggligheterna med hvarje år tilltagit. De officiella berättelserna, i hvilka de nu framställas såsom beröm, skola i en framtid bli lika många anklagelse-akter. Tror man, att efterverlden ej skall affordra oss räkenskap för dessa grymheter, eller att den ej värre skall bränmärka oss, än Cortes och Pizarros soldater? Dessa kunde åtminstone urskulda sig med deras fanatism och framgången, som så ofta föranleder till öfvermod; men oss, som ej kunna skydda oss bakom dessa båda egider, ska!l man en gång beskylla, att vi mördat ett folk, som försvarade sitt land och sin tro.n Författaren anför flera rysligheter, som uppfylla oss med fasa, och hvilka man ej gerna kunde tänka sig hos andra än de vildaste folkslag. Vid en expedition, som företogs mot Kabylerna i bergen, öfverfölls byn Warezeddin om natien, och alla dess sofvande invånare blefvo obarmhertigt nedgjorda. Suaverne och regementet Orleans jägare: spetsade qvinnor och barn på sina bajonetter, och endast få undkommo det förfärliga blodbadet. Under marchen, berättar författaren vidare, såg en soldat, Paul Fabert, en olycklig qvinna ligga i ett busksnär; hela hennes kropp var blodig, och hon vred och kastade sig under dödskampen. Hon hade flytt från den eröfrade byn om morgonen; ett bösskott hade krossat huvudet på hennes barn, som hon bir på sina armar; dödiigt sårad, hade hon släpat sig bort till stället, der hon fanns liggande, och soldaterna höllo det ej mödan värdt att gifva henne nådestöten. Lemningar af barnets hjerna syntes på hennes ansigte, och ett doft rosslande ljöd ur den förvridna munnen. En liten Kabyl, af omkring tolf års ålder, berättar författaren, framfördes till marskalken; han hade blifvit tillfångatagen vid förposterna, der han gråtande strukit omkring. Han hade ett förståndigt utseende, ingenting i hans förvridna anletsdrag förrådde fruktan, utan i stället uttalade blicken det innerligaste hat. Stelnad af köld, kröp han gråtande och jemrandefram tillvelden. En officer gaf honom ett stycke bröd, men han kastade det genast ifrån sig, och fortfor att jemra sig. Då ingen förstod honom, lät marskalken kalla cn gammal öfverlöpare, som började göra gossen några frågor. — J hafven dödat mina föräldrar, svarade den arme faderoch moderlöse, och jag har kommit hit för att dö. — Rörd befallde marskalken att föra gossen på andra sidan förposterna och sätta honom i frihet. Men en fjerdedels timma derefter hörde man ett skott. Det arma barnet, som ej kunnat besluta sig till att lemna stället, der hans föräldrar omkommit, hade vändt tillbaka, för att söka dem bland de döda, och en soldat hade skjutit ner honom som en hund. Det var dock en fiende mindre, -som kunnat bli större. Ingen vägade berätta den ohyggliga händelsen för marskalken; och skottet fick gälla för en oskicklighet — Och sådana askyvärdheter, värdiga ett kanibaliskt folk, begås i veridens åsyn, och bli ostraffadet Man tål dem, man till och med försvarar dem som en nödvändighet; och knappast hör man här och der ett höghjertadt ord yttras till förmån för den jagade befolkningen. Detta är välsignelsen af den berömda civilisation, som Frankrike skänkt Araberne: rof, våldtägt, mord och brand! Evig förebråelse träffar den eröfrare, som ej har andra medel att kunna ästadkomma civilisationen med, än blodbadet, och ej. kan utvidga gränserna af sitt herravälde, utan att trampa mensklighetens heligaste rättigheter under fötterna. — I förbigående vidrör också Hr Christian Algeriets civilförvaltnings felaktigheter, som han på-, står mera sysselsätta sig med plymager, stickade kra-! ar 0. S. V., än med sin ansvarsfulla befattning.! 2mbetsmännen söka förskaffa sig titlar och heders-, tecken, uppbära stora inkomster, hålla paradhästar och landthus, och utmärka sig på jagten, vid bordet och de offentliga balerna. Men allt detta bringar det franska intresset ej ett enda steg framåt. Som man lätt kan föreställa sig, talas i detta arbete mycket om marskalken Bugeaud, då författaren varit hans sekreterare och sätt i förtroligt förhållande till honom. Mied stor förkärlek skildras segraren vid Isly, och författaren gör honom til en modern Cincinatus, som besitter de sällsyntaste husliga dygjer i förening med de talanger, Som blifvit store mäns arfvedel. Huru talrika marskalkens förtjenster in kunna vara, skulle man tikväl akta sig att öfver-! drifva dem, af fruktan att han en Yacker dag kunde gifva sådana loftal dementi. — MONTEVIDEOS KARNAVAL OCH SALADEROS. Montevideo är en vacker stad vid Plata-floden, har en rad hamn och FdrifvanR am oÅm tr Handel om ar As a I