Aftonbladet – 4 april 1845, sida 2

MMMM mänsen hade ånyo framryckt och gjort ett anfall mot de allierades reservkorps. Han käxade på kusken att ban skulle köra på, och denne slo g som en ursinnig på de arma hästarne. Skott föllo till höger och venster på det närbelägna filtet; vapen klingade; en pulk kossaker flög med sträckta gevär tvärs öfver vägen, hästarne blefvo skygga; busken, sjelf uppskrämd, förlorade tyslarie, och de vilda, starka djuren började skena med kaleschen. Herr von Reek förlorade all besinning; han stötte upp vagnsdörrn och vågade ett räddningssprång. Då fattade honom hämdengelns osynliga hand. Den oviges kappa fastnade vid hjulet; han släpades med vagnen, och mär de köcke krigarne lyckades få fatt hästariie och betvinga dem, fann man deras egare, med brutna leder och sönderslaget hufvud, ligsande på åkern, mera liknande ett blodigt, krossadt lik, än en lefvande menniska. I ramma rum och samma säng, som ÅAlessandro innetaft, låg den cländige och hade, till förlingning af straffet, återfått sitt medvetavde. Han igenhände de kringstående; han hörde huru fällskären, tillfrågad af generalen, förnekade allt hopp om räddning, och detta förskräckliga domslut å kt på en gång alla hans slumrande lifsandar. il. ... Nejl.... gnisslade han, i det han dosunt reste sig upp och fattade tag i deras armar, som stodo närmast. — Nej! jag vill icke döl.... jug ken icke döl.... Jag hav ännu att a här och icke annorstädes. olemka framträdde till singen, med det insiste medlidande måladt i alla sina anletsdrag. — Aime, beklagansvärde vän! sade han — är det så vi skola återse hvarandra? äter