Aftonbladet – 4 april 1845, sida 1

Rs ssssssssss-—-—---—-—-t-— i den nya belägenheten af stjufmoder, och bon räckte sin hand öfver bordet åt den unge, intagande mannen och helsade honom såsom en nära anhörig. Laura och Alessandro kände sig så lyckliga, som det är möjligt att menniskor kunna blifva. Deras händer hvilade i hvsrandra, deras blickar sökte blott att i hvarandra kunna läsa de hänryckta själarnes ömsesidiga känslor. De talade icke, emedan de, i ölvermåttet af sin lycksalighet, ej förmådde frambringa något ord; de hörde icke, emedan hela verlden i denna stund var dem ett främmande, okändt land. Deras tallriekar förblefvo orörda och de läppjade blott på sina glas, då generalen ropade till dem och drack deras skål. Den, på förnämt sätt, mycket sent började middagsmåltiden räckte ända till skymningen, och generalen, som af det fina vinet, så väl som af värdisnans godhet, att finna sig I en omstöpning af sina familjeförhållanden, hade blifvit försatt i elt serdeles muntert lynne, önskade att berr von Reek snart måtte återkomma. Ack! -.-.-alltför hastigt blef denna hans önskan hörd. Ett plötsligt larm jå gården afbröt hans önska ningsutrop, och Antonia sade lifligt: — Er önskan kom från bhjertat, derföre blef Ni genast bönbörd. Jag hör vår vagn köra in På gården. Ja, det är den; jag igenkänner kuskens rop. Hon skyndade till fönstret. — Jag bedrog mig icke, sade hon. Det är min man; han har frimmande med sig. Men, ve oss! Joseph och Maria! .... det har händt