Aftonbladet – 4 april 1845, sida 1

armäår,... att jag delar allt med dig... vare si lycka eller olycka. — Bravo! ropade generalen. — Min Laura! ropade nu den unge romare lika eldigt, ehuru ännu med en viss förbehåll samhet. Min ädla, högsinta räddarinna!... U tan din varning sofve jag redan den eviga sömner — Men, flicka! se har du då blifvit vansin nig? ropade Antonia. — Ni får icke bli ond, signora, inföll genera len raskt. Det är ju er mans afbild, och för sex ton år sedan spelade ni sjelf samma scen, ehur i en annan trakt al verlden. — Det är ju vår landsman, mamma; det ä ju romaren, dragonfliceren, stammade Laura, det. hon vände det sköna, glödande ansigtet till baka, utan att dock lösgöra sina armar från älsk lingens hals. — Och vida mer än landsman, inföll genera len. Äfven utan den intagande Lauras fängsland blomsterbarid, skulle han vara och förblifva el nära anhörig till er. Men, lemnen nu hyarandra kära barn, tillade han. Jag hör betjenten kom ma med soppan. Under måltiden skall jag nog kunna lösa gåtan. Man tog plats, och under måltidens pauser alslöjade Solemka för sin sköna värdinna en målning, som visserligen egde allt för mycken skugga för henne, då hennes mans envist iakttagna tystnad angående så vigtiga tilldragelser från det förflutna ovilkorligen måste förtreta henne. Men då den kloka verldsdamen tänkte på hvad följden af denna sammanträffning kunnat blifva, så vida icke ödet hade tilldelat generalen hufvudrolen i uppträdet, så fann hennes qvinnohjerta sig snart