Aftonbladet – 4 april 1845, sida 1

honom närmare; ni har ju, som jag fått höra varit min mans ungdomsvän. Ser ni då icke att lenne unge man är hans afbild? — Jag trodde mig sc Aleebiades föryngrad stå framför mig i nela sin ungdoms blomma. — Alessandro Stella, en ung, förhoppningsfull målare, yttrade generalen med märkbar tonvigt på orden och utan att svara på Antonias anmärkning. Han har af ödets storm blifvit slungad till Norden; förgäfves har han, en längre tid, sökt originaler till en;Juno och en Hebe, hvilka han behöfver till en beställd tafla, som skall föreställa den skalkaktige. Amors triumflåg. Jag har lofvat honom att. i detta hus finna passande originaler, a — vida öfverträffande allt hvad hans fantasi kunnat tänka sig. Antonia neg, synbart smickrad, ehuru hennes stora ögon ännu med samma förundran hvilade på: den unge mannen, som stod der, ganska brydd och besvärad. Men huru förvånades hon icke, då hon hörde Laura ännu en gång uppgilva ett jubelrop och såg den annars så blygsamma och seliga flickan ila henne förbi, kasta. sig till den rämmandes bröst och omfatta honom med sina urmar, ehuru föremålet för hennes förtjusning, unler. synbar förlägenhet, endast till hälften besvasade hennes smekningar. — Alessandro! . .. min Alessandro! ropade flic san, ulom sig af glädje. Du lefver... du är icke örgången. Den mannen, som fört dig hit, har cke gjort det för att bringa dig i olyckan utan ör att se dig räddad. OO, så må då hela verlden veta alt jag tillbringat en hel natt i den förfärigaste dödsångest öfver dig... att ingen menskig makt. hädanefter förmår att rycka dig ur mina