— UR KRÖNIKAN ÖFVER ÄÅMSTERDAMS VINTRAR. Detta ärs vinter har i Amsterdam, som annorstädes i Europa, visat sig strängare än vanligt och åstadkommit stor nöd bland de fattigare klasserna. Alla barmhertighetsinrättningar och sjukhus äro öfverfyllda och flera offer hafva fallit för den svåra kölden; för, de friska är arbetsförtjensten ringa, medan sjöfart och annan rörelse blifvit hindrad. Man har med detta år jemfört året 1435, då den strängaste vinter, Amsterdams krönikor omtala, inträffade. Nämnde år, säger krönikan, föll om vintern intet regn, men det frös ännu i Mars, April och Maj. Nätterna voro stjernklara till kl. 6 eller 7 på morgonen; då drog sig en mörkgrå, kall dimma öfver landet och läg qvar till kl.,6,.7 På aftonen. På S:t Pancratii dag, den 42 Maj efter g. st., hade floden öfverdragit sig med is, så stark is, att kråkorna kunde vandra derpå, och ännu syntes intet tecken till gräs eller sädesbrodd, inga blommor på fruktträden, intet löf på vinstockarne; med ett ord man hade ingen vär. Menniskor funnos, som förlorat sin förtröstan på försynen och sådde om sina åkrar; men de fingo ingen glädje deraf. Andra åter tröstade sig med Job och sade: bherren gaf och herren tog; och seder de förut skördat en kärfva, der skördade de nu fyra. Annu S:t Johannis dag, den 24 Juni, sutto de gamla med kolgrytor i kyrkorna, och det arma folket fick ännu icke värma sig af solen. Först efter S:t Petter och Paulsdag, den 350 Juni, började det blifva varmt. Nu sken solen klart om dagen, och om natten föll ett ljufligt regn, så att all frukt på jorden växte underbart. — Till ett beslut på denna berättelse fogas en uppgift på de låga priser, hvartill alla landtmannaprodukter, träochjordfrukter samt spannmål det året såldes.