Aftonbladet – 3 april 1845, sida 1

——— — Q— JOJJE med tiden ej skulle finna sig bunden oc!tnskränkt af några pligter mot den lilla. När don utmattade gubben slutade sin långt uttänjda berättelse; satt generalen en stund föränkt i d upa tankar, till stort qval för den ängsligt väntsnde Pietro. Plötstigt uppfarande, befalite krizaren då dea största tystlåtenhet; angående samtalet, bekännelsen och allt hvad som förefallit, åtföljde gubben till dennes kammare, hvarest han erhöll Alessandros sabel och bezaf sig tillbaka Ull frun i huset, åt hvilken han, med många vänliga ursäkter, återställde nycklarna, Slutlizen å!erzick han tillsin sängkammare, för att der ha en vigtiz rådplägning med fången, hvilken blifsit honom kär, som en son. Det torde nu blifva nödigt alt vi för en kort stund lemna den ort, der vår historias hufvudscener tilldragit för att Ull residensstaden följa en person, på hvilken vi nu böra fästa vår uppmirksamhet. Det redan omnämirla brefvet, hiilket herr von Reck erhållit från sin korrespondent, taladeom en fira, hvilken hotade dennes både heder och förmösenhet. Efter ex sivlan underrättelse måste en man, sådan som den, hvilken svarninzen ansick, gripas al en obeskriflig otålighet och — om let hade varit möjligt — önska sig vingar, för att dess snarare bli befriad från den, oerhörda ånsest, som plågade honom. Anländ till staden, erhöll han af kommissionären inom en fjerdedels limma en fallständig förklaring på sakens sammaniang. Den förskrväckte mannen hade så när lignat vid denna underiittelse.