Aftonbladet – 2 april 1845, sida 1

Ett bekant ansigte, svarade den gamle, i det han långsamt och skyggt upplyfte sin blick. — Det fruntimret måste jag någorstädes hafva sett. — Skurk! ropade generalen, åter utfarande i yttersta vrede. Grillings förtrogne skulle hafva slömt den sköna Fioretta! Bälva, din arme syndare, och tänk på den ytterst:a domen. Den, som du hjelpte tll att mörda, var son till denna arma qvinna, och således har fadren mtryckt dolken i sonens bröst. Den gamle skyggade till, liksom om han varit räffad af ett elektriskt slag, och endast ett doft stånkande trängde sig fram ur haas beklämda bröst. — Men.... stammade han slutligen med hastigt återvändande sans. Hur kan Excellenza känna frun och sonen? — Mina ögon äro icke förderfvade af ett lättjefulit njutningslif, liksom edra, svarade Solemka. Hade icke både du och din herre lefvat ut i förtid och blifvit gamle förr än det behöfdes, så skulle ni genast vid första anblicken hafva igenkänt Paul Watzelwiz, liksom jag igenkände er båda, innan jag hade satt foten öfver detta husets förstugutröskel. Bleknar du, gubb.:? Ja, du sjelf bar ofta facklan framför mig, då vi utkommo från den otäcke Salcedos håla; du sjelf har, lik en snål hund, apporterat mången dukat ur min hand, då vi vid det gröna bordet pröfvade gunsten af lyckans gudinna. Och när vid Villa Ludovisi det der banditpacket kom ihop med oss, räddades du genom en stöt af denna starka hand från den brune besten, hvars grofva fingrar redan hade gjort en alltför förtrolig bekantskap med din strupe.