Aftonbladet – 2 april 1845, sida 1

— Du ljuger, din gamle korp! ropade han med en häftighet, hvilken just genom den plötsliga tonförändringen kom det gamla hvithufvudet att darra.— Rummet har nyligen varit bebodt, var bebodt ännu i går. Vill du lära mig samle qvart-rmästare alt förbise sådant? Mina sinnen äro skarpa som renens luktorganer, hvilken djupt under snöskorpan uppvädrar mossan. Det är ännu icke tjugufyra timmar sedan en menniska sof på dessa kuddar. Den hvitbårige svarade icke, utan skakade på hufvudet och lät sina ögon sväfva omkring på solfvet. — Talar du, eller skall min näfve lösa din tunga! dundrade den förfärliga ryssen. — Excellenza! stammade gubben. Finmer ni då en glädje i att sätta en aktningsvärd tysk adelsmans tjenare på ett så hårdt prof? — Jag är ju blott en tjenare och förmår icke svara på så värda ord. Vore den nådiga herrn sjelf tillstädes... .— Så skulle den fege uslingen darra, liksom du, inföll den bistra krigaren och fattade gubben hårdt vid skuldrorna. För sig sjelf och ingen annan tänker den oduglingen; för sin tröga, overksamma, onyttiga, i frosseri och vällust gödda varelse, uppoffrar han redlighet, ära och dygd — ja till och med sitt samvete, sin Gud och sin salighet. Men mig anar, att han är blott lärjungen, under det att du, din sillverhåriga syndare var hans lärare. Derföre börjar jag med dig och Gud vare dig nådig, om du söker till att bedrags mig. Har du hört talas om de vetande spåqvinnorna i norden? Min amma var en sådan spå qvinna och lärde mig sin vetenskap. Öppna din: