mom ä I LA SA ska Aeropag, som, granskande, är ställd densamm vid sidan; blifvit befriad från sådana i ögat grof fallande lyten, som t. ex. den osmakliga scenen andra akten, då Ternoi drömmer sig kyssa Suzon hand och Vivant framräcker sin, hvilken äfver vederbörligen emottager detta hyllningsbevis. U tan skada skulle derjemte det starka snusande emellan domstolens ledamöter kunna utdömas älvensom den i libretton tydligen påpekade tea tereffekten af den vid herrar domares nysningai uppvaknade rältsbetjentens omkuilfallande på golf. vet, hvilken egentligen väl mera tillhör någon a dIhberr Kasortis pantomimer, än en operett, gilver TI ee AF me ) på Kongl. svenska teatern. Vi hoppas, att man just icke med fog skall kunna tllvita oss något öfverdrifvet klanderbegär i de omdömen vi tillåtit oss öfver Stockholmska teatrarne och deras prestalioner — vi anse, ur många skäl, en hård kritik för den olämpligaste af alla. Men då vi sc vårt älskade modersmål så missbandladt framträda (på tiljan, kunna vi icke annat än på det lifligaste reservera oss mot den vittra barbarism, som icke Ihar försyn alt lägga detsamma på sträckbänk, att ge svenska allmänheten en libretto, som är ell hån på allt hvad svensk vers heter. Sådana tilltag måste allvarsamt bemötas, ty de gälla ett all varligare intresse, än genast måhända vill synas I— språkets helgd och ära. Det är icke från Isjelfva konservatoiren för ett lands dramatiska flitteratur, som dylika falska profeter få missiveras. En libretto kan i många fall vara ett ganIska mekaniskt göromål; man fordrar icke af en tdylik några snilledrag 3 men ett godt, ärligt, dugligt arbete. Sådant har förut hos oss åstadkommits och bör ännu kunna åstadkommas, utan att man behöfver sätta på exposition produkter af så fruktansvärd underhaltighet, som texten till Modhandlerskan. För huru mycket har icke verlden boktryckarekonsten att tacka? Hvar stode vi utan denna konst? Nästan, så tillsägandes, i mörkret. Hade den ej funnits, hade till och med ej heller på Nya teatern funnits en liten glad, qvick och treflig komedi, benämnd Coliche, ty Colieche, värdaste läsare, är icke mera eller mindre, än en sättare, och sättarne äro alla barn af boktryckarkonsten. En älskvärd familj! alla mörklagda handtlangare åt upplysningen! Ingen vet bältre, än de, att odödligheten ursprungiigen byggs med bokstäfver, och att dess vagga, så hazarderadt det än tåter, heter — kasten. Liksom fångna kungar drogo de romerska triumfatorernes segervagnar, är det sättarne, som dra fram våra moderna triumfatorer. Utan dem skulle litterära och vetenskapliga rykten dö hoptals, som flugor eller barnhusbarn; sättaren representerar snillets fortplantningskraft, och när vapnet krossas öfver den siste af denna slägt, står bestämdt dagarnes skymning för dörren. Coliche gör sin lycka genom ett paskill, som han dock icke förlägger, utan endast trycker. Han iakttar nemiigen dervid den försigtigheten, att, genom utryckandet af ett blad ur manuskriptet, förse sig med något, liknande hvad vår Tryckfrihetsförordning kallar namasedel. Man gör eu förfärligt väsen, för att komma författaren på spå ren. Josef H:s politik är i paskillet ang ett högst eftertänkligt sätt, och, det vi af allt, österrikiske ministern 1 Paris har der blifvit hemsökt med åtskilliga slående personligheter, hvilka således, för egen räkning, sätta honom i harnesk mot den dolda smädeskrifvare, som vågat angripa hans suverän. Nu bir så illa till, att sjelfve franske ministern, herr de Maurejas, en, såsom bokant, ytterst skrifklådig berre, hvilken redan en gång förut, under Ludvig XV, fått stryka på foten för en liten versifierad artighet till madame — Pomradour, omöjligen kunnat hejda sin saltiriska åder, utan, ganska riktigt, i det nu förevarande paskillet, låtit densamma spela mot Josef II och hans något enfaldige minister. Vidare har herr de Maurepas, med den brinnande åtrå att lyckligen se sina snillefoster i dagen, som vanligen är ett karaktersdrag hos det lilla författarskapet, icke ens gifvit sig tid att låta renskrifva sitt paskill, utan i högsteget koncept skickat det på tryckeriet. IHäraf det inflytande, som Coliehe utöfvar red sitt lösryckta blad ur manuskriptet, hvilket, som en talisman, beskyddar honom från åtskilliga hotande missöden, och slutli-) gen förskaftar honom en fästmö och tjugutusen , livres i hemgift. Sens-moralen af det hela tyckes vara en helsosåm varning till ministrar att-licke befatta sig! med snillebragder af så tvetydig natur, som pa-s: skiller, jemte en vänlig vink till herrar boktryckare, alt ingenting, ger bättre reel behållning, än tryckningen af en dylik, förstulen smädeskrift. Intrigen är invecklad med den fyndighet, den kännedom af scenens ressurser, som utgör ett karakteristiskt drag hos de fransyska komediförfattarne. Mot dialogen skulle man kunna anmärka, att den någon gång alltför mycket hänger upp sig på specialiteter. Så begagnas, sedan Coliche ; gifvit sin fästmö rådet att gömma det dyrbara ( bladet ur manuskriptet, såsom orden falla, i barmen, denna omständighet till en kedja af icke de finaste qui pro quo, hvilka återkomma med en ihärdighet, som om författaren under intet vilkor ville släppa detta sitt rof. Måhända finnes för en skådespelare ingen svårare uppgift, än all värdigt uppträda i den på kostymspråket så kallade habit-habillsen. Selfva Fransosen, bland nationerna urtypen för smidighet och elegans i rörelser, bir den ej sällan, ännu på tiljorna af Theatre Francais, med en omisskännelig tvungenhet. Denna drägt, oändligt mycket vackrare och renare i form, än den tillkaonst1m1s:eftfstTt11n1(t1OO—nr