BLICK TILLBAKA. Mod-handlerskan! — ett väl valdt namn fö en fin, glad, Hiflig operett, som småkoketterai litet för allmänheten, som svurit att omkring sig dra en krets af beundrare! Hvem tänker icke då man läser denna titel och ser skådeplatsen förlagd i Paris, på en af dessa elegant gängliga varelser, hälften qvinnor, hälten sylfider, som, i en rikt utstyrd butik, med så mycket behag, med så mycken aplomb sväfva den äfventyrligt höga bodstegen uppföre, och på denna svindlande ståndpunkt ännu ha hufvud och sans nog, för att veta kokettera med en liten saffiansklädd fot, för att säga kalembourger tjugo fot högt öfver det jordiska, i detsamma hon omkring sig, som en lätt molnsky, utrullar ett stycke gas eller fladdrar med en slöja af blonder. Ungefär i sådana tankar vaggade sig vår fantasi, då vi läste affischen till den nya, länge omtalade operetten. En fin, fyndigt anlagd intrig, ell lifligt, skrattlystet skämt, muntra, hvarannan korsande äfventyr, qvinnligt qvicka espieglerier, fransyskt träffande repliker — se der en del af de brokigt om hvarannan blandade bilder, som läsningen af titeln: Mode-handlerskan, hos oss kallade till Hf. Men de dogo alla, den ena efter den andra, vid representationen. Det var, som om en grymt härjande epidemi gått fram bland dessa våra stackars illusioner. oe Då ridån går upp, ser åskådaren det inre af en parisisk modbutik. Modisterna sitta uppradade vid tvenne-bord och posera. Ingen gnista af fransysk liflighet och arbetsglädje! Det är säkert en måndag och först sent har man i en skakande coucole passerat barricren efter glada lekar i det gröna. Vid Passy eller Suresnes, eller möjligen också med sista jernvagns-trängen litet utschasad anländt från Versailles. Serdeles: röjer sig detta förhållande i en säflig, sömnaktigt flegmatisk vals, som de snilla meodisterna i sin bjertans glädje företaga sig, och hvilken bär de mest omisskännliga spår af djup innerlig trötthet. Denna scen saknar ända till den ringaste anstrykning aflokalfärg, och är i öfrigt, liksom hela stycket, affattad i verser, hvilka af en teaterdirektion, som något ömmar för svenska språkets helgd, icke ens 1 libretton till en opera bordt tolereras. Det är ett uppenbart åsidosättande af den aktning man är skyldig publiken, af den samvetsgrannhet man som vårdare af en fosterländsk estetisk inrättning, städse är skyldig iakttaga — att sålunda låta ett dylikt sammelsurium passera en tilja, som bär namnet: kunglig, och som vindicerat skylten: Patriis musisp. Ar det med sådan svenska, sådan versbyggnad, i gestalt af så komplett erbarmlighet, som Patrie muse hädanefter skola göra sin stämma hörd på den bana man åt dem helgat, måtte de då heldre tystna för alltid och vårt ärliga modersmål icke vidare degraderas att utgöra stoff för produktioner, sådane som texten till Mod-handlerskan. Saken får till och med en ännu betänkligare anstrykning, då man härvid tar i betraktande det litterära jongleri, som drifvits medelst den äfven i tryck offentliggjorda förespeglingen, att herr Sätherberg skulle vara för fattare till denna text, hvars grofva underhaltighet tillräckligt vittnar, att den om vår litteralur förtjente skalden är för Mod-handlerskan och dess vittra vidunderligheter tillräckligt fremmande, att deri kunna förneka allt författareskap. Skulle ban verkligen — hvilket äfven starkt torde kunna betviflas — lagt en närmare granskande hand vid libretton, är det endast att beklaga, det denna hand varit alltför eftergifvande, alltför litet nagelfarande, Pjesens sceniska utrustning är mera, än : klen. Dit räkna vi, att; ehuru stycket uttryckligen spelar i förra århundradet, kostymen icke det ringaste blifvit iakttagen: herr Gänther, som S:t Clair, skulle kunna, som han står på scenen, visa 58 1 hvilket sällskap som heldst, och erkännas för en elegant af dagen: samtlige sömmerskorna äro åtminstone, hvad toiletterna angår, utan undantag af 1845: herr Ternoi, ehuru försedd med silkesstrumpor och skor, är dock iklädd frack och