Aftonbladet – 1 april 1845, sida 2

j j ENT SPETSEN EAS docerande stenlagd väg leder från berget. Redan äro portarne slutne framför och bakom offren, som, öfver hundrade till antalet, tumla sina vilda och modiga hästar i den trånga hålvägen, och, prålande i sina rikaste krigardrägter, dtigt framtåga, utan en aning om hvad som föres er det alla terrasser, klippor och husens gallerier äro besatta med väpnade soldater, liksom posterade der, för att hetsa dem med en hederssalfya: Hvar och en af dessa stolta Beyer torde troligen varit inbegripen i behagliga tankar om eget förräderi, och på förhand glädt sig åt den säkre fiendens oundvikliga undergång; men liksom slagne med blindhet anade ingen den egna faran. Då rigtades plötsligen alla gevär den guldglänsande skaran och nedstörtade ett kulregn, hyars utbrott mäste uppfylla Beyerna med fullkomlig hopplöshet, ty hvarken räddning, försvar cller hämnd var möjlig! — Pånet och gnäggandet af störtande och sårade hästar, de stupandes skri och e banesernes hån, i döden vapnen, som utgjorde ett ony besökt Indien och varit vittne I poudiah, I beskrifve förbannelser, det mer än en fjerdedels timma ihällande skjutandet, från det otycksbringande fjerran, den skakande anblicken af så mänga furstar och landets mäktige herrar — för hvilkas vredgade blickar hvar och en bäfvande drog sig tillbaka den föregående dagen — nu, under den glänsande prakten: omgifning, yältrande sg i sitt eget blod, och, nedtrampade af egna hästar, uppgifvande anden under Al hårdt omfattande de trogr: ttigt Verktyg i den förtte i sanning varit eti svarslösa handen — detta må Iförfärligt skådespel. — INDISKA FÖRSONINGSOFFER: En resande, som till Hinduernas tharoch eller det rysliga marterande, som de under. för att försona sina egna och andras synder r den rysvärda scenen på följande sätt: Jag fann en hop mastträn, prydda med vimplar, upprest: temligen tätt invid hvarandra. Dessa mastträn vor upptill försedda med rörliga tvärträn och vid hvar kasta sig