Aftonbladet – 1 april 1845, sida 2

het ändrade sig hans anletes muskelspel, och han sade leende, liksom med ett lätt hån: I — Om nu herden öfvergifver sina lamm, så lär väl vargeu icke kunna gvarhålla honom. Men kom snart igen, Alcibiades; ty — vid S:t Georg! om jag vänjer mig vid, att en hel dag betrakta mig såsom tupp i din herrliga hönsgård, så torde det hända, alt den gamla italienska glöden hos mig uppvaknar, och att jag, för att få fortsälta det. ljufva egandet, igenstänger dörren midt för den återvändande egarens näsa. .c Herr von Reek rekommenderade sig med lättadt sinne, och begaf sig skyndsamt till resvagnen; hvarefter Antonia, på generalens anmaning, gick in i nästa rum, för att sammanleta alla nycklarna. Under tiden närmade generalen sig till den sköna Laura, som, djup: försänkt i bedröfvelse, salt vid fönsiret. Med innerligt mild tröst hviskade han till henne. . I — Mitt goda barn! för er har jag en glad unIderrättelse. Det budet, som ni vid midnattstiden Ibortskickade, bar uppnått den säkraste ort edra -Jönskningar kunnat bereda det. Er bön, som ilade med honom, bar blifvit honom en Minerva-sköld. . Den gamle soldaten tycker om raska qvinnor, hvilka i nödens tid heldre handla än klaga; och, Om jag hade en son, så skulle ni bli min sonhustru. Lauras hjerta stod stilla vid dessa gåtlika och Idöck för henne så begripliga ord, och halft sansös letade hon förgäfves efter ett svar. Men när hon nu tog sig dristighet att betrakta den talande. fann hon hans fula, förut så motbjudande anletc Mlifvadt af ett så angenämt uttryck, att hon hem-Itade mod till en fråga. Men Antonia inträdde -!och det finger, som generalen betydelsefullt lade