Aftonbladet – 1 april 1845, sida 1

VV Ke . Sh Hd ver förstugan för att kalla sin gamla betjent och det dröjsmål, som härigenom uppkom, ble gynnande för Alessandros flykt. Liksom förfrusna stodo de båda missdådarn med blindlyktan vid italienarens säng. Bädde tycktes vara orörd, ingen enda blodfläck vittnad om den begångna mordgerningen, stilelten va borta, och intet enda spår fanns efter den fiendtlig gästen, annat än hans sabel, som låg midt på golvet. Männen med mordanslaget sågo på hvar andra och den ene häpnade för den andras blek het. Med rysning i hvarje lem och tändern: hackande af nervfrossa, ryckte husbonden blind lyktan ur tenarens band och genomletade hvarjt vrå af rummet, derefter den mörka gången, för stugan och galleriet. Men fienden till hans Jugr var försvunnen — alla dörrar voro väl igen slutna. Hivart hade han tagit vägen? — Hvar höll har sig dold? — Hvilken olycka kunde icke hära uppstå då morgonen grydde, synnerligast om mord: anslaget blifvit af honom upptäckt och sedermer: blefve förrådt? Herr von Reck skakades af en ny feberfrossa då han tänkte på det arma bondfolket, som bund: na, lik slagtdjur, blifvit förda inför den grymm: generalen och sedan af kossackerna tillbakadrifnc och bevakade. Hvad kunde dock de begge missdådarne göra annat än så fort som möjligt stapplaaf till sina singar, hvilka dock denna natt tycktes för dem båda hafva ett särdeles tycke af den helige Laurentii heta marterbädd. Men den oskyldiga, sköna Laura delade dess: marter med desse -omensklige, hvilka väl förtie